Jennifers familj har godkänt att Carina och Christer gjort intervjun med GT. Så här vill Carina och Christer minnas Jennifer. "Hon kommer att vara mycket saknad av alla, vuxna som barn", säger de.
Jennifer Eriksson blev bara 26 år.
Under de sista tre åren i livet var hon engagerad i Drivers Against Child Abuse på Gotland, Daca Gute. Sedan beskedet om hennes död har medlemmarna sörjt en älskad och mycket saknad "syster".
– Det har inte landat helt, det är så otroligt tungt. Jennifer var som en i familjen, säger Christer "Hinken" Eskelin, president i Daca Gute.
Fokus de senaste dagarna, och direkt efter beskedet, har legat på de barn som organisationen har under sina vingar. Jennifer hade en stor del i barnens liv och för dem har det varit viktigt att involveras i sorgearbetet.
– Det behöver inte vara särskilt komplicerat. Det sämsta man kan göra är att inte prata om det alls. Så jobbar inte vi med våra barn och ungdomar. De måste först och främst få veta att det är okej att gråta och bryta ihop. Eller bli förbannad. Sen kan man prata om det, eller på annat sätt försöka bearbeta sorgen, säger Christer.
I lördags var det minnestund i Daca-grottan, som är deras samlingslokal i kvarteret Stäven på Gråbo. Tillsammans med barnen, de så kallade skyddslingarna som organisationen stödjer, åkte de ut till platsen i Follingbo där olyckan skedde.
– Det var nog först där, på plats, som det brast för mig. Men om jag har förstått det än, det tror jag inte, säger Christer.
När GT besöker Daca-grottan är det dagen efter minnestunden. Hans fru Carina Eskelin, tillika vicepresident i Daca Gute, är med.
– Jennifer var den här personen som ville alla väl. Hon ville se till så att ingen mådde dåligt, säger hon.
Mest av allt saknar hon alla påhitt; Jennifer hade en förmåga och ett driv att göra de mest enkla grejerna vansinnigt roliga, berättar Carina.
– Jag skulle vilja uppmana alla att ta vara på livet. Det är det enda liv vi har. Se till att era barn vet om att ni älskar dem – varenda dag. Prata med varandra och kramas mycket.
Sorgen är stor i Daca Gute, efter att medlemmen Jennifer Eriksson omkommit i den olycka som nyligen inträffade i Follingbo. Att ha en plats att gå till, eller något annat materiellt som hjälper en att minnas, är viktigare än man tror, menar Carina och Christer Eskelin. Därför har Daca-barnen fått med sig ett foto på Jennifer att ta med hem. Snart ska de få varsin ram, som de får måla och dekorera själva till sitt alldeles egna minne av henne.
Ett hinder i sorgearbetet efter Jennifers död har varit spekulationerna kring olyckan, berättar han. Folk som inte kände Jennifer men som har kommenterat händelsen i olika digitala forum eller sociala medier.
– Vi vet vad som hände, så långt det går att veta. Och vi kände Jennifer. Vi vet om hennes "bagage", men det som blev hennes död handlar om en olycka. Det är tragiskt för alla inblandade, jag tycker lika synd om lastbilschauffören som måste ha det här på sin axel varje dag resten av livet.
Många har besökt platsen i Follingbo, och lämnat blommor och ljus, sedan den tragiska olyckan 6 januari.
Bara ett par dagar innan hade en annan trafikolycka inträffat i Bro. Också där var det en kollision mellan en lastbil och en personbil. Det var föraren i bilen, en kvinna i övre 30-årsåldern, som drabbades hårdast med allvarliga skador som följd. När man konstaterat att båda olyckorna skett när det varit väldigt halt ute, blossade en debatt upp kring sandningen på öns vägar.
– Jag förstår inte varför man ska hitta en syndabock, det första man gör. Man kan inte skylla på någon. Vi bearbetar sorgen genom att prata med varandra, om Jennifer men också om hur vi själva mår. Det är viktigt att få lov att känna efter.
Till våren planeras ett "Memorial run", en kortegekörning, till minne av Jennifer. Daca Gute kommer också att upprätta en fond i Jennifers namn. Pengarna som delas ut varje år ska gå till en av skyddslingarna i sitt arbete för de extra-barn som organisationen har verksamhet för.
– Vi har sett till att Jennifer, vår "Biffen", alltid finns med oss i vårt arbete, säger Christer.