Jenny spred självförtroende och nya språk bland tibetanska barn
Jenny Neldemo åkte till Indien för att jobba som lärare. Efter tre år i svenska klassrum ville hon undervisa tibetanska flyktingbarn i engelska och matte.
Genom organisationen Individuell människohjälp (IM) jobbade Jenny som lärare i en skola med 200 tibetanska barn.
- De yngre barnen kunde ungefär lika mycket engelska som jag kunde tibetanska. Alltså bara några ord. Det blev mycket kroppspråk, säger Jenny.
Hon berättar att tibetanerna är väldigt snälla och gästvänliga människor.
Ingen mobbning
- De har mycket mer tid för varandra än vad vi har. Där kan man göra ett besök hemma hos någon när man vill och man är alltid välkommen.
Tibetanerna i byn är buddhister och de flesta är djupt religiösa. Inom buddhismen tror man att ens handlingar påverkar ens nästa liv. Jenny tror att det självklart kan vara en stor anledning till deras snällhet och generoisitet.
De tar hand om varandra och under den termin som Jenny tillbringade på den tibetanska skolan, såg hon ingen form av mobbning.
- Det är klart att barn retas, men jag såg ingen mobbning såsom det finns på många skolor i Sverige. Och lärarna där sa att det inte förekommer.
Aga förekom
Jenny som är utbildad lärare och har jobbat tre år i Sverige, berättar att undervisningen på den tibetanska skolan skiljer sig mycket ifrån den svenska.
- Framför allt satsar de mycket mer på disciplin. Lärarna där tror att tibetanska barn är olydigare än andra barn.
Skolan använde sig av olika bestraffningar för att barnen skulle hålla sig lydiga. Det handlade oftast om att barnen fick städa, men aga förekom också.
- Jag kunde ju hamna i en del diskussioner med lärarna där, men de såg inga andra alternativ än att ha kvar aga som en bestraffning.
Hon berättar att det ibland kunde bli lite motsättningar mellan henne och lärarna när det gällde sättet att undervisa. Det gällde mestadels bestraffningarna och att eleverna inte fick lära sig tillräckligt mycket förståelse.
- De använde sig mycket av utantill inlärning. Barnen lärde sig att rabbla en hel lärobok, men de förstod inte vad de lärde sig.
Jenny berättar att årskurs fem hade en mattebok som motsvarar den som våra sjuor använder, men att det nödvändigtvis inte gjorde att barnen lärde sig mer.
Papper mot barn
Jobbet som lärare blev lite annorlunda för Jenny när hon hamnade i en helt annan kultur.
- Hemma i Sverige lämnar jag barnen när jag går hem från jobbet och tar med mig pappersarbete hem. I Indien lämnade jag pappersarbetet i skolan och tog med mig barnen hem.
Hon berättar att hon inte ville vara riktigt som de andra vuxna.
- Jag blev som något slags mellanting för barnen. En vuxen kompis, säger hon.
Men framför allt tror hon att hon gett dem självförtroende att prata engelska.
Kom nära barnen
Nästan alla tibetanska barn går i skolan, eftersom det är viktigt med utbildning för dem.
- Det finns cirka 100 000 tibetaner i Indien. De är en minoritet. Enda sättet för dem att klara sig är genom utbildning.
I skolan bar barnen skoluniform, men även lärarna hade krav på sig att bära vissa kläder.
- Vi kvinnor fick bära en traditionell klänning som kallas chuba. Det är Tibets nationaldräkt.
Hon berättar att hon kom väldigt både nära barnen och personalen och att det föll många tårar när det var dags för avsked.
- Jag tror att jag tillät mig att komma närmare eleverna där eftersom jag visste att jag bara skulle vara där under en begränsad tid, säger hon.
Delar med sig
Att möta de tibetanska barnen var inga problem för Jenny. Trots språkbarriären var barnen inte det minsta blyga.
- De ville verkligen prata med mig även om de inte kunde. Det var de vuxna, personalen på skolan, som var mer blyga. Det tog ett tag innan flera av dem vågade prata engelska med mig.
Jenny som nyligen kom hem från sin tid i Indien söker nu jobb som lärare hemma på ön, men längtar redan tillbaka.
- Jag har pratat med dem jag känner i Indien om vart jag skulle kunna bo om jag vill komma tillbaka, säger hon och ler.
Närmast ska Jenny hålla föredrag om den nya kultur hon lärt känna.
- Bland annat kommer jag att berätta om mina upplevelser för skolklasser.
Så jobbar vi med nyheter