– Det jag känner efter programmet är att tjejerna är modiga, att de vågar gå ut och prata om vad de utsätts för och att det är bra, säger Jenny Persson bestämt.
Hon berättar hur vanligt det är att de som fått hot på nätet uppmanas att inte prata om det, särskilt från polisens sida. Själv har hon hotats grovt men bara vid ett tillfälle då hon hittade en tråd som handlade om henne på nyhetsforumet Flashback. En tråd som hon senare lade ut och visade upp på Facebook.
– Där stod det att de önskade att jag "blev våldtagen av en gambian", det var efter det att jag skrivit om främlingsfientliget, säger Jenny Persson.
Under samtalet skrattar hon till ibland och är förvånadsvärt lugn men även bestämd när hon anger sin ståndpunkt. Det är tydligt att hon inte tänker bli ett offer och hon tänker inte tystna.
– Efter det som hände på Flashback tyckte folk synd om mig men det vill jag inte, då blir man ett offer, säger hon och man hör ilskan i hennes röst.
Påhopp på nätet är Jenny Persson van vid, det är "vardagsmat" som hon uttrycker det, och ord som till exempel hora och luder är något hon ofta får höra. Hon säger att hon förstår om folk ibland blir upprörda över det hon skriver eller tycker. Det är okej att kritisera, menar hon, men inte när man avviker från ämnet och det går ut över henne som person eller över hennes barn.
Vid ett tillfälle valde Jenny att möta dem som attackerade henne, det var när hennes namn diskuterades på en främlingsfientlig sida. Då satte hon sig en hel kväll, tog diskussionen och då skedde en vändning. Efter den kvällen har det endast kommit in tre kommentarer om henne på den sidan. Själv tror hon att det då blev bättre för att de lärde känna henne. Såg att hon var en människa.
– De flesta menar inte allvar med det de skriver.
Jenny Persson vill inte beskriva sig själv som rädd eller att hon censurerar sig själv. Hon fortsätter att skriva det hon vill. Däremot tänker hon efter. Noga.
– När jag ska skriva om främlingsfientlighet eller om feminism så tänker jag till, vad folk ska tycka men sedan skiter jag i det!
Jag frågar henne om hon tittar över axeln när hon är ute och går men då bara skrattar hon.
– Fast ibland när det är mycket folk så tänker jag att "tänk om någon som inte gillar mig går förbi mig nu". Men nej, jag bryr mig inte så mycket.
På frågan om vad man kan göra för att få bort näthatet är hon tyst en stund. Sedan svarar hon att det är viktigt att de sajter där kommentarer tillåts tar ansvar. Att sidorna modereras. Några stora problem har hon inte haft på helagotland.se berättar hon, där är sidorna modererade och tonen relativt hövlig. De grövsta påhoppen har skett på annat håll.
– Men ibland kan det stå på forumet på helagotland att de tidigare tyckt att jag varit helt dum i huvudet men "efter den här krönikan tycker jag inte det". Jag vet faktiskt inte om jag ska ta det som en komplimang, säger Jenny och fortsätter:
– Det är så jävla krångligt med internet men man kanske ska anmäla mer. Jag skulle kanske ha polisanmält den grövsta kommentaren jag fått men jag vet att det inte är någon idé, polisen har inte tid, säger hon aningen uppgivet och önskar att det fanns en till poliskår som bara fanns till för internet.
Trots alla påhopp och hårda ord så menar hon att det är de positiva kommentarerna som överväger, det är "heja-ropen" som vinner.
– De som är dumma, dem har jag ganska lätt att skaka av mig.