Jill var rapsodins lysande stjärna
När årets stora publika folkfest på Gotland, i Visby och i Östergravar, närmade sig halvtidsvila och Robert Wells med alla sina gäster på scenen gemensamt rockade loss i ett Queen-medley så tände också den sjutusenhövdade publiken.
Armar höjdes mot skyn och de allra flesta gungade med i "Don´t stop me now", "Somebody to love" och "We are the champions". Charlotte Perrelli, Martin Stenmark och framför allt Jill Johnson gjorde allt för att Freddy Mercurys ande skulle inta östra delen av Visby och på de tre bildskärmarna visades kvällens snyggaste grafik så långt och Robert Wells var lugnet själv och hade allt under kontroll.
Dessförinnan hade kvällens tre rolighetsministrar direkt från Parlamentet Mikael Tornving, Johan Wahlström och Johan Ulveson, slaktat alla principer och med hjälp av vinkelslip, motorsåg och lufttrycksborr gjort om Titio Beltran från bögig operafjant och carusokopia, till en riktig "rocker" även om han mest såg ut som en grävling med solglasögon. Det var där någonstans som publiken började ha riktigt roligt under Rhapsody in Rock.
<span class='mr'>Halvtidsvila</span>
Det skall sägas redan här, att denna enkla rapport är avlagd redan under halvtidsvilan. GT:s utsända fotograf och reporter fick aldrig vara med i Östergravar när det blev som roligast, som mest skönsjungande, som tätast och som mest nostalgiskt.
Inte heller fick vi vara med när kvällens överraskningsartist och hemliga gäst, gitarristen och sångaren Albert Lee intog scenen. Det var synd, men redaktionens mesta albertlee-fan kunde via mobiltelefon från Östergravar (trots att de egentligen skulle vara avstängda under konserten) meddela att allt gick bra för honom.
För det är ju så det är med Rhapsodyn, det handlar väldigt mycket om nostalgi, allt från Frans Liszts "Ungerska rapsodi nr. II", fräckt arrangerad av Robert Wells, till många av 70- och 80-talets största hits. Även många av skämten och historierna uppe från scenen var gamla, men blev som nya i den här graciösa förpackningen.
Mycket stor del av den sköna förpackningen står grovjobbarna för, alltså körtjejerna, dansarna och den 25 personer starka orkestern. Dansarna i Rhapsodettes hade ett tufft jobb att matcha de olika solisterna på scenen, inte minst när kvällens klart lysande stjärna Jill Johnson sjöng sitt inledande countrynummer och dansarna dansade saloon-slagsmål någonstans ute i en liten präriehåla. Detta trots att skorna var helt fel bort med sandalerna Jill och på med de röda, tajta läderbootsen!
The Vocalettes hade det också jobbigt, körandes på scenen nästan hela tiden, och så skulle de också byta kläder mellan vartenda nummer.
<span class='mr'>Hårsvallet kvar</span>
2004 års Rhapsody in Rock leds dock suveränt av landets mest kända hårsvall. Jo då, alla kan vara lugna, Robert Wells hade inte snaggat sig inför spelningen på Gotland heller. Östergravar var också i går kväll en suveränt härlig plats att få presentera sina artisater och musiker på. Antagligen såg man och hörde längst där bak också för det var många som satt kvar flera hundra meter från scenen under hela showen.
Wells är mannen som hyllar de klassiska mästarna och som kommit till världen för att rädda den undan från hiphoparna. Eller som Babben uttrycker saken ett speciellt tillfälle för Gotland att få lite Rhapsody in Rauk!
Och enligt arrangörerna var det 7 000 personer som hade anammat den idén.
Tillbaka till den stora härliga orkestern och Liszts Ungerska rapsodi, det handlade ju mycket om rapsodier denna kväll, så fick stråksektionen välförtjänta applåder bland annat för att de kunde låta precis som ett stort brassband.
Rhapsodyn är ett stort evenemang, en stor apparat att arrangera, och när Robban och hans vänner brände av det avslutande fyrverkeriet önskade med hundraprocentig säkerhet den stora publiken att Robert Wells och hans Rhapsody in Rock kommer till Gotland även nästa sommar. Men då gäller det för arrangörerna att sätta upp mer än ett enda ynka öltält.
Så jobbar vi med nyheter