Torsdag morgon i köket på Trädgårdsgatan. Radio Gotland står på, Bengan har bryggt kaffe och värmer frysta kanelbullar i ugnen.
Redan dagen före har han frågat vad jag vill ha till fikat. "Spelar ingen roll", sa jag. "Då köper jag nåt bara", sa han.
4 april går han i pension efter ett långt arbetsliv med kameran i hand, de allra flesta åren på Gotlands Tidningars redaktion i Visby.
Vi ska prata om det i den här intervjun, om jobbet och alla möten det inneburit, men också om vem den verklige Bengan är, den när arbetsmasken inte är på.
Han föddes som Bengt och hette så till för tre år sedan. Då överraskade han de flesta med att plötsligt byta namn. Till Bengan.
Det är så han är registrerad hos Skatteverket. Som Bengan Zettergren.
Det är februari 2011 när vi gör den här intervjun, dagen före har han fotograferats i GT:s studio av kollegan Tommy.
Och när jag dyker upp säger han att han undrar vad han egentligen givit sig in på. Ja, du, Bengan, svaret sitter du och läser just nu.
Men, för att återvända till alltings början.
Kollade in kändisar
Ulvsunda i Bromma i skarven -50-60-tal, den tid då folkhemmet byggdes. Han flyttade en del i sina tidiga år, har exempelvis bott i Arjeplog, men det var Bromma som kom att bli platsen där han växte upp.
Vad gjorde den tonårige Bengt, minns du?
- Tja, man gjorde väl sånt som alla gör. Smygrökte...och så gick vi till flygfältet och kollade på kändisar. Jag bodde ju precis vid Brommaflyget, det var utrikes då, innan Arlanda byggdes. Om vi såg några...jag minns inte, men det gjorde vi säkert.
Vilka var "vi"?
- Tommy hette en kompis jag var mycket med. Janne hette en annan.
Vad blev det av dem, vet du?
- Ingen aning. Nej.
Bildintresset kom tidigt. Under intervjun visar han sin första kamera, en lådmodell av märket Zeiss ikon. Han plåtade mycket och kopierade bilder i morsans kök.
De bodde i lägenhet på 44 kvadrat, mamma, pappa och de tre syskonen.
Första jobbet fick han i 15-årsåldern, direkt efter skolgången i Johannesfred, på företaget Hasselblads där han framkallade film åt fotoaffärer, sedan hamnade han som kopist på Aftonbladet. Eller "mörkrumsneger", som han kallar det.
En person som kopierade de "riktiga" fotografernas svartvita bilder.
Vad drömde du om då? Hur tänkte du dig att livet skulle bli?
- Tanken var väl att jobba som pressfotograf, jag fick ju plåta lite när jag var på Aftonbladet, men annars...drömde, jag vet inte.
Bengan och jag har arbetat ihop i 20 år. På tidningen är jargongen hård och pikarna far.
Men nu, när han själv plötsligt är intervjuobjekt, är svaren rätt kortfattade. Han säger "jag vet inte" och "jag kommer inte ihåg" och "det har jag inte tänkt på".
Integriteten är som alltid stor och det var om honom Nils Ferlin en gång diktade strofen "Kuvas av intet i världen".
Sambon Ingmarie arbetar inom vården, men är hemma den här förmiddagen. Innan jag kom har hon oroats över städningen (Till Ingmarie: Lite damm på fönsterbrädan, annars inget) men nu sitter hon vid tv:n och ser skid-VM.
Bengan och hon bodde grannar på Tjelvarvägen och det var så de träffades. Jag försöker få fram ett årtal, men får nöja mig med att "det var länge sen...säkert 30 år, i alla fall".
Jag tänker att jag efter intervjun ska fråga Ingmarie vad hon såg i honom, men låter det bero.
Han är som han är
Bengan kom till Gotland 1967, då var han 21. Och sedan dess är han kvar. Några korta avstickare har det blivit, men Gotland har varit hans bas.
Varför fastnade du här på ön?
- Tjejer. Jag var ju gift en gång, men det kan vi kanske hoppa över här. Man gick på Mill Club, Shake In på Borgen...det var en kul tid.
Han gillar musik. 60-talsmusik, nästan inget annat. När Rollings Stones-låten "Oh Carol" börjar låta på redaktionen vet vi att det är hans mobil som ringer.
- Det är inte mycket musik som görs i dag som jag gillar, säger han.
Favoriterna är just Stones (som han såg vid deras första Sverigespelning 1967), Beatles och John Fogerty.
Han berättar om det tidiga 60-talet i Stockholm, när han hängde på Nalen och såg den tidens stora; Hep Stars, Tages, Shanes. Glada tider, andra tider.
- Men jag kan inte spela nåt instrument, säger han. Det enda jag spelade var grammofon och nu finns det inte ens grammofoner längre.
En gång var du och jag på jobb i Stockholm och när vi gick i Gamla Stan berättade du så närvarande att "här gjorde jag det och där gjorde jag det"...vad betyder Stockholm för dig i dag?
- En hel del, tror jag. Jag är ju född där, på Allmänna BB. Fast jag är inte där så ofta nu, två, tre gånger om året, då brukar jag bo hos syrran i Älvsjö.
Är du stockholmare eller gotlänning?
- Jag vet inte. En blandning, kanske...du ställer så många frågor som jag inte vet svaret på!
Bengan är intresserad av ny teknik och under intervjun fingrar han på en nyköpt Ipad. Mest gillar han Mac, inte PC som vi har på redaktionen.
Detta är ett autentiskt och högljutt utbrottsvrål från Bengans arbetsplats den 11 februari 2011:
- Men vad i satans helvetes datorhelvetes jävla faaan!
Många är de hus, lägenheter, lokaler och lager Bengan varit inne i under de 40 åren som pressfotograf på GT. Och många är de människor han mött.
Han säger att det är många som morsar när han går på stan. Det har han inget emot, tycker rent av det är kul. Ännu roligare hade det varit om han kunnat placera alla.
Hur tror du att du människor uppfattar dig?
- Det har jag aldrig funderat på. Jag skulle ändå inte bry mig om jag visste det. Jag är som jag är.
Vi som arbetar nära Bengan känner honom som en ibland jobbig jävel som följer minsta motståndets lag. Som suckar och svär när han ska ut på reportage.
Men också, när det brinner till och deadline står och stampar: snabb, lojal och proffsig med sin långa rutin att falla tillbaka på.
Karg och kärv, men snäll och ärlig och med det godaste av hjärtan.
Vet du, Bengan, du var den förste utanför familjen och närmaste vänkretsen som jag och sambon lät veta att vi väntade vårt första barn.
- Ja, jag kommer ihåg det. Det var på Fårö, vi gjorde ett midsommarjobb där ute.
Ja, sommaren 2000. Och apropå det, av alla jobb du gjort, vilka har stannat kvar, vilka har berört dig?
Han funderar länge, säger först att han inte minns, men jag tvingar honom att tänka.
Jag ser mig om i köket; en Stones-cd på bordet, en meny från Max på väggen, ett par datorer, där ute ligger snön, den han hatar så.
- Första resan till Ösel, när det ännu var Sovjet. Gorbatjov hade börjat öppna gränserna...det var intressant att se hur de levde bakom järnridån. Och när du och jag var på Island Games i Gibraltar, det var också intressant. Du frågade vad jag drömde om förut...
Ja?
- ...jo, jag var på väg till Kanada ett tag, när jag var sådär 20. Jag hade hört att det var fint där och hade alla emigrationspapper klara...men det blev aldrig av.
Hur hade livet blivit om du kommit i väg, tror du?
- Tja...jag hade väl varit kortknäppare på någon liten jävla tidning där i stället.
Tidsmiljonär i april
Tiden har gått, åren passerat. Tonårs-kisen som kollade kändisar skulle teoretiskt sett kunna bli, säg, kassör i PRO.
Sonen har vuxit, han som jag minns som åtta, nioåring, kör numera taxi i stan. "Ungar ska växa upp och sköta sig själva", som Bengan säger.
Efter 4 april blir Bengan Zettergren tidsmiljonär.
Några riktigt nära vänner har han inte, så den mesta tiden kommer han att tillbringa "i herrgården här nere", som han säger och pekar över axeln.
Herrgården är den kolonilott han köpte sedan han sålde segelbåten härom året, en sexmeters av märket Hydra, fyra kojplatser men bara 800 kilo och alldeles för lätt när Östersjön häver.
Här odlar han grönsaker; gurka, tomat, rädisor, rödbetor.
Det är verkligen platsen där han trivs som bäst. Gärna tillsammans med en pilsner eller två. För han trivs tillsammans med öl också. Öl byggde hans vackra kropp.
Vad tror du, Bengan, kommer du att sakna oss kolleger lika mycket som vi kommer att sakna dig?
- Äh, det vet jag inte. Det får jag se. Och skulle jag sakna jobbet tänker jag bara på "Dagens plåga" (läs: Dagens fråga) så går saknaden snabbt över. Men å andra sidan, det är aldrig så roligt att vara på jobbet som när man är ledig.
Efter så många år, känner du dig legendarisk?
- Haha, nej, inte precis.