jordbävningskatastrofen
Visby den 5 januari 2005, 12.00. Tre minuters tystnad, intill ett dånande hav med skummande vågor. Ett hav som aldrig kan bli så upprört att det släcker hundratusentals liv. I onsdags skänkte dess evighet tröst, i enad stillhet, sorg och vördnad.
I onsdags samlades de i hundratal vid den minnesplats som iordningställts vid Batteribacken, en grönklädd kulle utanför Almedalen.
Allt var tyst
Alla stod de, liksom människor över hela Europa, vördnadsfulla och tagna. Bussar, färjor, radiokanaler???allt var tyst. Till och med måsarna, som svävade på de friska vindarna. Det enda som hördes var dånet och bruset från de skummande vågorna. De gick under onsdagen höga, i det hav som på grund av sin litenhet och sin geologiska utformning aldrig kommer att kunna orsaka en flodvågskatastrof av så episka mått som den i Sydostasien.
Stillheten dröjde kvar
Den enda som talade, före de tre tysta minuterna, var kommunfullmäktiges ordförande Claes-Göran Nilsson som sade några få inledande ord.
När de tre minuterna var över dröjde stillheten kvar länge. Under tysta tårar och tysta kramar lade människor ner blommor och tände ljus vid kullens fot, i det lilla lä som stod att finna.
Så jobbar vi med nyheter