josefine stephanighn ghn gfhn ghn

"Ur askan av det man lämnar bakom sig föds alltid något nytt!"

Utanför fönstret snöar det på tvären men i familjen Stephanis rymliga kök i Visby värms bullar i ugnen och puttrar det kaffe i en bryggare på köksbänken.
Labradoren Zorry lufsar omkring med en tennisboll i gapet och vill gärna leka, men finner till sist sin plats bland fötterna under bordet.
Det är vardag igen efter alla helger och dagen därpå ska Josefine börja skolan igen, första dagen på vårterminen på Richards Steffengymnasiets samhällsprogram.
Vi ses för att tala om tiden som går.
Tala om det som lämnas bakom och vad för nytt som därefter föds.
Hon är inne i en ny fas i livet, Josefine.
Gymnasiestudier, på väg in i vuxenvärlden, om bara en månad fyller hon 16 år, det ska bli kul, säger hon.
- Mamma brukar inte tycka det är så kul att fylla år, men jag tycker det är roligt...när man ännu är ung, man har så mycket att se fram emot.
Och nu börjar skolan igen, vad har du gjort på jullovet?
- Tagit det lugnt, bara kopplat av och hämtat andan. Åkt lite skidor och så, men mest varit inne, faktiskt.
I dag är en typisk inne-dag, vad gör du sådana dagar?
- Läser mycket. Jag klarar mig inte utan en bok på nattygsbordet.
Josefine har just läst ut "Allt för min syster" om en cancersjuk flicka, och på sistona har hon också slukat alla fyra "Twilight"-böcker och ser nu fram emot att tredje filmen ska komma på bio.
- De är bara så bra, lyser hon.

"Det är med en känsla av sorg och tomhet jag slutade årskurs nio på Solklintskolan. /.../ Man kastas ut i ovisshet och måste släppa taget om den där trygga känslan som så länge omfamnat en och viskat "du är inte ensam".

Xx juni 2009 och ösregn. Ingen skrattande sol, ingen blå himmel, så som man alltid tänker sig de dagar som är viktiga i livet.
- Det var en helvetesdag med tanke på vädret, men roligt i övrigt, säger Josefine.
Efter nio år i grundskolan var den tiden i livet över. Vissa hade hon varit klasskamrat med sedan allra första början, nu var tid för splittring.
Josefine satte ord på sina känslor i en betraktelse som publicerades på tidningens insändarsida i samband med avslutningen.
Det är också från den de kursiva styckena i den här texten är hämtade.
Och det är därför vi ses, Josefine och jag. För att tala om hur allting blev sedan.
Men om vi börjar där och då, hur var den dagen?
- Jaa, du...jag kommer ihåg att vi hade ett jätteroligt spex, det var verkligen lyckat...och sen balen på "Kajutan" i Slite, där var så fint, långbord och björkris och så...
Tänker du mycket på den tiden, då allt började gå mot slutet?
- Nej, det kan jag inte säga, nu har man ju så mycket annat. Det där har jag liksom lämnat bakom mig nu. Men när någon frågar om det, som nu, då är det bara roliga minnen.
"Jag kommer ihåg att" säger du, som om det vore jättelänge sedan.
- Ja, haha, men det känns ju så, det känns som det är flera år sedan vi slutade. Men samtidigt är det nog minnen som aldrig kommer att gå bort, tror jag.
Hur fick du idén att skriva den här betraktelsen?
- Jag vet inte...jag har alltid gillat att skriva och drömmer väl om att bli journalist en dag, att få uttrycka mig om saker som är viktiga...jag minns jag gick ut och tog luft vid balen och det var där jag tänkte att jag ville skriva något, sen gjorde jag det på helgen.

" Vi möter massor av människor som påverkar oss utan att vi lägger märke till det. Vi gör misstag som vi sedan gottgör genom att lyckas med något annat, ett evigt kretslopp. Alla spelar, på något sätt, en roll i någon annans liv och det har alla ni i klass 9 i Solklintsskolan gjort i mitt".

Det är en ny tid i Josefine Stephanis liv, en ny vår finns att möta. Och mycket har hänt sedan sist.
Hon har börjat en ny klass och lärt känna nya kamrater, ingen från henne "nia" följde med till det nya.
Hon spelar fotboll i P18:s A-lag, ett lag det varit turbulent kring i samband med att klubbens samarbete med Dalhem bröts efter säsongen.
Och inte minst, familjen har flyttat från Vallstena till en villa i Visby.
Men den flytten, i september, var mindre känslomässigt jobbigt än hon i förstone kunnat tro. Men samtidigt:
- Jag lämnade ett hus jag bott i sen vi flyttade till Gotland (från Kalmar då hon var sex)...ett vitt stenhus med kossor som närmaste granne, tänk om man kunnat ta med det huset och flytta det hit!
Har du hunnit bli en stadstjej?
- Jag vet inte...vad är en stadstjej?
Tja, som hänger på stan, kanske.
- Nja, det tror jag inte. Fast jag har i och för sig alltid gillat att gå på stan och det är ju lite lättare nu, jag kan ta cykeln eller mopeden, slippa fråga mamma och pappa om skjuts eller ta bussen som nästan aldrig passar.
Vi pratar om att vara 16 år. Länge, länge sedan för mig, rent av patetiskt att försöka återkalla de stämningarna, men ett enda stort "nu" för Josefine.
Jag frågar vad som är det bästa med den ålder och hon säger att...
-...man har så många valmöjligheter, ingenting är bestämt. Jag har allting framför mig och kan ändra mig från dag till dag om vad jag vill. Även om jag funderar en del, det måste jag erkänna.
Är det positiva funderingar eller oroliga?
- Bara positivt...det känns lite tidigt att vara orolig.
Något mer som är bra?
- Att man inte behöver ta så mycket ansvar. Även om jag är på väg in i vuxenlivet kan jag ännu vara liten och behöva en massa hjälp...jag har inte tänkt så mycket på det där, jag är väl i en ålder då jag bara ÄR...
Vad är dåligt?
- Att det är ett mellanland, jag är varken småbarn eller vuxen, för liten för vissa saker och för stor för andra.
Du skriver så positivt om din högstadietid och det är ju inte precis bästa tiden i livet för många.
- Nej, jag vet...men för mig var den bra, jag trivdes hela tiden. Men det är så klart en period där man hittar sig själv...jag tror jag gjort det nu, jag vet ganska väl vem jag är och har lätt att stå för vad jag tycker.
Jag har också var 16 en gång och minns mest att jag var kär i en massa tjejer hela tiden, jag hade liksom två, tre alternativ i varje klass!
- Var det så? Sån är verkligen inte jag, just nu har jag ingenting på kärlek, det är ingen panik, jag kör på själv, haha.

"Ingen vet hur framtiden ser ut men det jag vet är att man själv måste skaffa sig det livet man vill ha! Det är bara du själv som kan förverkliga dina drömmar, så gå aldrig och vänta på att dina dröm ska gå i uppfyllelse, se till att den gör det".

Josefine Stephani vill resa till England efter gymnasiet, jobb, kanske som au pair. Skaffa sig livserfarenhet. England lockar genom det hon sett på tv; London, de små byarna på landsbygden, de böljande kullarna.
Och så gillar hon det engelska språket, säger hon, har alltid gjort.
- Jag vill ut och resa, kanske till USA också, men inte vara borta för länge från studierna så man tappar det.
För tio år sedan var du bara fem, så frågan är givetvis omöjlig, men: var finns du i livet om tio år?
- Förhoppningsvis har jag bestämt mig vad jag vill bli och pluggar till det. Och så vill jag inte vara kvar på Gotland, även om jag trivs här nu. Kanske Kalmar, pappa kommer därifrån och jag har alltid trivts där.
Känns det långt fram, tio år?
- Ja, lite, faktiskt, ler hon, aningen bekymrat.
För att vara snart 16 är att leva i det som är för tillfället. Just nu är det fotbollen som är viktig.
Josefine har spelat sedan hon var sex och är nu mittfältare i P18:s A-lag i division XXX??.
Där får hon social sammanhållning och hon får träning och matcher och hon säger att hon är en "glad" förlorare. Surar och svär ett tag, men snart går det över, för idrotten är ju i grunden kul.
Just nu pågår försäsongsträningen, fem pass i veckan. Därför är hennes idrottslediga fredagskvällar också hemmakvällar.
Kollar tv med familjen eller med någon kompis, tar det lugnt, slappar. Hon trivs hemma, har inga andra behov.
Men sen går åren och du når samma ålder som dina föräldrar är i nu. Hur är det där, tror du?
- En massa ansvar, kan jag tänka mig. Ibland tänker jag att jag vill börja jobba för att slippa skolan, men mamma brukar säga att "skolan är ju ditt jobb nu", och så är det väl. Jag tror ibland att tiden efter skolan ska bli så himla bra, men då är det säkert så mycket annat att tänka på.

"Inte ett öga var torrt vid avskedet i går kväll, det kände som ingen ville lämna det förflutna. Fast tårarna betydde mer än bara sorg, vi grät av lycka, för nu hade vi klara av ett delmål: att gå ut grundskolan".