Det är ju så det är, varje människa bär en historia; sida efter sida, bild efter bild, av ett liv.
Och genom ens egen historia, ens egna värderingar och erfarenheter, berättas andras. Kalle från Havdhem har vigt sitt liv åt att berätta någonting viktigt med de känslor som bra bilder kan åstadkomma.
?Redan 1986 prisades han som "Årets fotograf", han tog "Årets bild" (på en etanolfabrik i Brasilien) 2008. Härom veckan var han nominerad till en guldspade för reportagen i Sydsvenska Dagbladet om papperslösa flyktingar i Malmö, då Grävande journalister höll sin årliga gala.
Ständigt publicerad, ofta prisad, sällan, vilket ofta varit självvalt, med någon fast anställning.
?? Kalle och jag har känt varandra i 20 år och gjort en hel massa reportage tillsammans under hans år på Gotlands Tidningar.
Professionell och idérik, men också kantig och obekväm; oborstad. Tuff och politiskt inkorrekt, men också vänligheten själv som avslutar sina mejl med "kram/Kalle".
När jag nu bestämmer mig för att göra en intervju med honom finns två spår att välja: det glada med ett ständigt skratt på lut eller det betydligt mer tungsinta och svårmodiga.
Jag väljer förstås det senare.
Det som börjar med en fanasivärld i ett stall i Havdhem.
Tårfylld begravning
Tisdag förmiddag och Thåström sjunger i lägenheten i Visby. Förre Ebba Grön-sångaren har alltid varit en slags själsfrände för Kalle, säger han:
- Jag är också punkare...jag har haft den där punkaren i mig hela livet, har alltid haft svårt med lärare och auktoriteter, till exempel.
Under skolåren yttrade det sig i de många hemanmärkningar mamma tvingades signera. Och många var de gånger han kallades in till rektor Jacobsson i Hemse som aldrig läste lusen av honom, däremot dikter. Ett innovativt sätt att handskas med odågorna.
- Ju högre makthavare jag träffar, desto mer respektlös är jag, det har hängt i hela livet.
Varför är det så?
- De har ju sin trygghet, något att falla tillbaka på. Däremot har jag en oerhört respekt för utsatta människor, alla papperslösa flyktingar jag träffade i Malmö, till exempel. De har ingenting, ingen trygghet...det är de är värda min fulla respekt.
Där i finns också Kalles journalistiska patos: att visa på orättvisorna i samhället, att stå på de svagares sida
Men allting började alltså i det där stallet på gården i Havdhem, det var där han som barn byggde sina egna drömvärldar, utan insyn för dem som fastnat i verkligheten. Gården där med hästar, kor och grisar, fyra betydligt äldre syskon som tidigt flyttade ut.
- Jag var väldigt mycket ensam under uppväxten och levde i den där fantasivärlden...där fanns liksom inga begränsningar.
Har du tillträde dit i dag?
- Absolut. Och det har jag haft en himla nytta av, kan jag tycka. Känner mig aldrig låst, kommer aldrig av mig.
Trivs du där, i fantasin?
- Ja. Men det blir svårare ju äldre jag blir...men ibland köper jag en triss-lott och behåller den i plånboken oskrapad, då kan jag själv bestämma vinsten, haha.
Är det så?
- Ja...fast det kommer alltid en punkt när allting avslöjas, när jag till slut skrapar och det inte ens var 25 spänn. Men då har jag i alla fall fått vara rik i mina fantasier ett tag.
?Kalle har plåtat i hela sitt liv men har inget album. Sedan den digitala tekniken kom har han en viss ordning på sina foton, före dess mest kaos.
Hans barn säger sig vara uppväxta i en slags socialrealism. Inga kort på tindrande ögon vid julgranen, bara foton på skitiga kinder och spring med rörelseoskärpa.
?? Kalle har jobbat på "alla" stora medier; de stora kvälls- och morgontidningarna, på lokaltidning, på televisionen. Han har täckt gårdsauktioner och lemlästande krig, har levt och lever i en värld av bilder.
Thåström, som Kalle träffade i Södertälje Folkets park 1985, beväpnar sig med vingar i lägenheten som är Kalles fasta punkt, och där också ena sonen bor, och jag frågar vad bilder är, vad finns det i dem.
- Känslor, säger han. Det kan finnas fakta, visst, men mest är bilder känslor. Riktigt bra bilder tar en till just den platsen, du känner hur solen bränner, känner hur det luktar...
Vill du bli förstådd med dina bilder eller bara se vad som händer?
- Jag vill bli förstådd...jo, det vill jag. Jag är ju journalistisk fotograf, då är det viktigt att göra ett skeende eller ett budskap tydligt. Men framför allt vill jag väcka känslor, få människor att känna.
Kalle pryade på GT i gymnasiet och adopterades tidigt av legendariske chefredaktören Rune Jacobsson som kom att bli hans mentor och läromästare.
När Rune gick bort 1997 var det en svår sorg för Kalle, som grät ohejdat på hans begravning i Visby domkyrka.
- Jag har honom att tacka för så mycket...han kunde se rakt igenom mig. Mamma var likadan, hon kunde alltid se genom mig, se om något var fel. Det var hon och Rune som kunde.
?Kalle gick till sjöss en tid när han var 16. I Tokyo, dit han kom med det fartyg som fraktat apelsinjos från Kalifornien för att sedan gå med jeepar till Egypten, köpte han sin första kamera. En silverfärgad Olympus OM1 som han sedan sällan var särskilt långt ifrån.
?? Mamma Märta och pappa Hugo är båda borta, uppväxtgården i Havdhem är bara ett minne, liksom den gård i Hablingbo Kalle och hans dåvarande hustru drev under 90-talet.
Där fanns lamm som blev fler och fler, de köpte ett ullspinneri...och det samtidigt som Kalle jobbade på tv i Visby och hade en hel del andra fotouppdrag.
Solen skiner in genom fönstret på tredje våningen, Kalle fingrar på kaffekoppen, skrattar till, minns tillbaka:
- Det där funkade ju inte till slut... allt tog slut med ett brak, jag orkade inte mer och lämnade allt.
Det blev separation, gården såldes och Kalle blev socknens svarta får.
- Men gården var viktig. Att bevisa att jag kunde klara av det. Det jobb vi har, du och jag, är bekräftelseknarkarjobb, hela tiden sökandet efter bekräftelse, det har jag också, även om det avtagit något. Och så var det med gården. Jag blev aldrig lika bra som brorsan som är elva år äldre, men jag klarade det...det var viktigt att visa för mig själv.
Längtar du någon gång tillbaka till ursprunget, till en gård på landet?
- Jo, det gör jag. Just nu väldigt mycket...det finns något i att göra saker med händerna, något viktigt för den inre ron.
"Just nu", en oviss tid. Kalle fick nyligen gå när Sydsvenskan skulle spara, han är nyseparerad, lägenheten i Visby är den fasta punkten. Mycket ligger bakom honom, men han hoppas, säger han, vara i början på något annat.
Uppbrottet från gården i Hablingbo blev också en nystart. En ny runda på GT och sedan - ut i världen; Haiti, Brasilien, Ghana...resor på vinst och förlust men med en bärande idé: att visa på orättvisorna i världen.
Har du ett världssamvete?
- Det tror jag. Jag kan tycka att det är hemskt att använda vissa länder, som Ghana, som soptippar. Om ingen annan visar det så kan jag visa det, att det vi gör här hemma påverkar andra långt bort, att det som är billigt här hemma ofta skapar dåliga villkor för andra. Det har jag med mig från uppväxten. Det närproducerade, vikten av att välja rätt.
?Kalle gillar att laga mat där morötter verkligen smakar morötter, kött som puttrar länge på låg temperatur.
- Mat är avkoppling, ett hål i tiden när man inte tillför något nytt. Man måste stanna inflödet ibland och få tid att reflektera över allt man tagit in.
?? Kalle skrattar ofta, har alltid nära till ett skämt. Men också där bakom, alltid närvarande: ett svårmod, ett tyngt sinne.
- Är inte alla så, frågar han sig. Både svarta och vita. Men så är det nog...till det yttre glad och i det inre svårmodig.
Vad beror det på?
- Känslan av otillräcklighet...outbildad, kommer från landet...sen kan jag visa 100 gånger om att det inte betyder något, men känslan finns där ändå. Man är aldrig så liten som när man ska lämna iväg ett jobb man gjort, aldrig så sårbar.
Den där "nu kommer de snart på mig att jag bara är en bluff och inte kan nånting"-känslan, menar du?
- Precis. Att andra är så mycket bättre, fast man egentligen vet att man kan.
Trivs du där inne, i svårmodet?
- Ja...jo, det gör jag nog. Det är lite samma känsla som i fantasin. Och för att kunna vara omtänksam och ge till andra tror jag man måste ha en slags rädsla inom sig, att ha tillgång till de känslorna.
Det bästa av allt
Det är 26 år sedan Kalle, tidigt i karriären, blev årets fotograf. Livet har rullat på, lika lång tid framåt och han är 80.
Hur har du förändrats som människa under dessa år?
- Haha, ja, du...jag har blivit lugnare, tror jag. Inte lika hetsig som jag var ett tag. Jag tror det händer något vid 50...det är inte bara "ta" längre utan mycket att ge tillbaka till de som är yngre, dela med sig av sin erfarenhet.
Om någon tog dina kameror och allt var över?
- Då skulle jag hitta på något annat.
Är det så lätt?
- Inte lätt, men människan är så uppfinningsrik...det skulle nog ordna sig. Fast det är det här jag vill, att berätta med bilder är det jag älskar mest av allt.