Det är dagen före midsommar, Emma är i en skogsdunge utanför Visby. Till mamma Lena har hon sagt att hon tänker ta sitt liv, och Lena har ringt dit polisen.
En polispatrull hittar Emma och tar med henne till psykiatrin där hon bedöms av en läkare.
– Läkaren frågade ”om jag släpper ut dig nu, kommer du att hänga dig då?”. Jag svarade ja, sen släppte de ut mig, säger Emma.
Mindre än en timme senare är hon tillbaka i skogsdungen, hittar ett träd och hänger sig.
Den dagen kunde Emmas liv ha tagit slut, men hennes mamma har ringt polisen eftersom hon är orolig. En polispatrull hittar Emma och skär ner henne från trädet. Hon är livlös, men en av poliserna gör hjärtkompressioner och efter en stund hörs svaga andetag från Emma. Hon körs sedan med ilfart till lasarettet. Mamma Lena blir uppringd av polisen, hon får höra att det är allvarligt och att hon måste komma till akuten. Hon är helt säker på att hon kör in till lasarettet för att ta emot ett dödsbesked.
Det var nära att det blev så. Emma hamnar på intensivvårdsavdelning, men klarar sig.
Lena har väntat på det där samtalet i flera år. Varje gång mobilen plingar till med ett sms från Emma hajar hon till – har hon skrivit ett avskedsmeddelande? Lena är på jour dygnet runt och många gånger har hon åkt in till Visby mitt i natten när dottern mått akut dåligt.
Emma är i 20-årsåldern och har lidit av psykisk ohälsa under flera år. Hon har diagnosen posttraumatiskt stressyndrom på grund av händelser i barndomen. I dag har hon problem med självsskadebeteende och har försökt ta sitt liv flera gånger. Vid några tillfällen har det lett till att hon varit nära döden. För ungefär fyra år sedan tvångsvårdades hon för första gången inom slutenpsykiatrin.
Sedan dess har det blivit många vändor dit. I regel skrivs hon ut direkt, ibland tvångsvårdas hon i ett dygn, ibland vill läkarna inte göra någon bedömning av hennes tillstånd. När hon skadat sig själv vill inte psykiatrin ta emot henne alls och om hon skadar sig själv på avdelningen får mamma Lena åka in och hämta henne. Lena upplever att Emma inte får den hjälp hon behöver och önskar att tvångsvård kunde tillämpas oftare, när läget är riktigt illa och Emma vill skada sig själv, i stället för att hon ständigt ska behöva rycka in.
Själv vill Emma oftast komma ifrån psykiatrin i de där värsta stunderna.
– Men i efterhand kan jag se att det är väldigt många situationer som hade kunnat undvikas om de satte mig under tvångsvård, säger Emma.
Ofta ser det likadant ut som dagen före midsommar: Hon plockas upp av polisen, psykiatrin släpper snabbt ut henne och sedan upprepas samma sak, ibland flera gånger på en dag.
Tidigare i våras gjorde hon också ett suicidförsök. Polisen körde henne då till psykiatrin men där vägrade läkarna att bedöma Emma. I polisens PM från händelsen lyser frustrationen igenom. Polisens befäl blev "uppgiven" och "fattade motvilligt beslut" om att häva omhändertagandet av Emma trots att läkarna inte hade gjort någon bedömning av hennes tillstånd.
I stället väntade de in Lena.
– När jag har ringt polisen och frågat var de ska köra henne säger de ”det vanliga stället”. Då vet jag att hon snart är ute igen. Det är mer regel än undantag att jag får släppa allt och åka in, säger Lena.
Både mor och dotter är starkt kritiska till hur slutenpsykiatrin på Gotland fungerar. De upplever att det inte går att komma framåt och att de har svårt att komma i kontakt med de ansvariga på psykiatrin.
Nu vill de nå ut med sin historia i hopp om förändring.
– Vi kommer ingenstans och det finns ingen samordning. Polisen kör in till psykiatrin, psykiatrin skriver ut henne. Det blir bara ett evigt snurrande. Det är en skam. Sådana som Emma kan bli friska om de får rätt hjälp, säger Lena.
De tycker att personalen gör ett bra jobb och att öppenvården fungerar, men att bedömningarna från de högre uppsatta i slutenpsykiatrin brister.
Tidigare har de försökt få in Emma på ett behandlingshem, specialiserat på självskadebeteende, men regionen saknar avtal med ett sådant och ansökningarna har avslagits.
– Jag vill inte att det ska hända någon annan, att man bara faller igenom helt. Jag undrar om jag ska behöva dö innan de gör något, säger Emma.
Lena och Emma heter egentligen någonting annat. I morgondagens tidning ger psykiatrin sin bild av hur vården fungerar.