Sedan drygt en månad är dottern intagen för tvångsvård och placerad på den slutna avdelningen på psykiatriska kliniken.
Det är helt fel plats för en anorektiker, tycker föräldrarna som underkänner den gotländska vården för dem som har ätstörningar.
Det är fem år sedan Patrik och Anettes dotter första gången insåg att hon behövde hjälp för sin anorexi. Tillsammans med en klasskamrat gick hon till BUP, barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen.
- De erbjöd familjeterapi och enskilda samtal. Hon var även inlagd på barnavdelningen på lasarettet i ett par omgångar men där fanns ingen som var utbildad på ätstörningar, säger Patrik.
När dottern började på gymnasiet hösten 2009 vände det och hon mådde bättre, men i höstas blev hon sjuk igen.
Hon började dra sig undan och gick ned i vikt. Eftersom hon fyllt 18 år är det vuxenpsykiatrin hon får vända sig till, där har hon gått på samtal på öppenvården.
Bärsärkagång
I början av maj svalde hon massor av värktabletter och hamnade på akuten. Strax efter svimmade hon av undernäring och uttorkning och det blev en ny tur till akuten.
- Det beslutades om tvångsvård och då blir det den stängda avdelningen inom psykiatrin. Där finns våldsamma personer, för ett tag sedan var det en som gick bärsärkargång på avdelningen. De skulle koppla in ätstörningsteamet. Men ingenting händer och nu har vår dotter nästan helt slutat äta, och får näring via en sond. Vi tycker inte att hon får den vård hon behöver, säger Patrik.
Familjen har försökt att få en remiss till en klinik på fastlandet.
- Men sådana remisser skrivs ytterst sällan. Dessutom fick vi höra att Region Gotland inte kan erbjuda någon eftervård för dem som varit iväg.
Desperation
Patrik och Anette är inte de enda föräldrar som upplevt att det är svårt att få vård på ön.
Suzanne Stenmark, mamma till en i dag 23-årig kvinna:
- Jag blev till slut helt desperat och var tvungen att skriva min dotter i Stockholm för att hon skulle få hjälp på en klinik i Huddinge. Hade hon inte kommit dit så hade hon varit död i dag, säger hon.
För Suzanne Stenmarks dotter började ätstörningen när hon var 13-14 år med att hon experimenterade med olika dieter.
Huddinge-klinik
- Under första året på gymnasiet slutade hon plötsligt att äta. Vi fick rådet att kontakta BUP, barnpsykiatriska kliniken. Vi gick där ett tag på samtal, sedan tyckte de att det inte var någon idé att vi kom dit eftersom min dotter inte var samarbetsvillig, berättar Suzanne.
Hon började äta lite men hennes tillstånd gick upp och ned och sommaren 2010 brakade det totalt.
- Hon hamnade på akuten, hennes blodtryck var 80/40 men de släppte hem henne. Jag gjorde en ansökan till Mandometerkliniken i Huddinge och skrev henne hos min syster i Stockholm.
Hon fick förtur på kliniken och var där på heldygnsvård i tre månader och sedan som dagpatient under en längre tid.
Planerad förening
- Hon äter och är bättre, men hon är definitivt inte frisk. Många har inte förstått hur sjuk hon varit eftersom hon aldrig var något benrangel. Men hennes värden var i botten och det var fara för hennes liv fick vi veta på Mandometerkliniken.
Nu planerar föräldrar att bilda en förening för dem med ätstörnin gar för att stötta varandra och för att kunna påverka vården på Gotland.