Personen bakom mejlet låg och vilade sig, någonstans i Visby innerstad, när en guidad grupp stannade till i närheten. Guiden ska ha berättat att huset de stannat vid var struket med stentjära från Kina. Något som, enligt tipsaren, är fullkomligt felaktigt.
Poängen här är egentligen inte att gräva ner oss i en trögflytande vätska; vi känner till för få detaljer kring "incidenten".
Men den väckte en generell fråga: Kan man lita på allt som våra gotländska guider säger? Och följdfrågan: Har någon ansvaret för det?
Vi stämde träff med två av styrelsemedlemmarna i Gotlands guideförening: Lotta Bogaeus och Ann Thulin. På deras hemsida står det att det sedan 1980-talet finns "en auktorisation för att säkerställa guidernas kunskaper och framförande".
Men detta är en ideell förening – här finns varken tvång att ansluta sig eller ansvar att utkräva.
– Vi är inte ens arbetsgivare åt guiderna. Vi jobbar för att de ska bli fler och har olika aktiviteter för fortbildning, berättar Lotta Bogaeus.
Varken hon eller styrelsekollegan har hört några rapporter om guider som "bara hittar på". Men de framhäver däremot det egna ansvaret hos yrkesgruppen.
– Man måste hålla sig uppdaterad, vilket även poängteras under utbildningen, säger Lotta Bogaeus.
– Men man måste även våga säga "jag vet inte". Jag skulle aldrig bara slänga ur mig något, utan be att få återkomma. Sedan, kanske när gruppen kollar runt i Domkyrkan, försöker jag ta reda på svaret, berättar Ann Thulin.
Ibland kan det hända att det som berättas inte är fakta. Då bör detta framgå.
– Ja, man måste poängtera om det man berättar är en sägen, eller kanske en teori kring något, säger Lotta Bogaeus.
Generellt verkar styrelsen ha stort förtroende för dem som faktiskt gått den "officiella" utbildningen. Men det är inte garanterat alla.
Här finns många tänkbara arbetsgivare, från eventbolag till kryssningsrederier – och det är svårt att tvinga på alla dem någon slags legitimeringsprocess.
– Är de inte med i föreningen har de ju inte våra västar och namnskyltar. Visst ser man en del sådana guider också. Men det där är knepigt, vi kan ju inte förbjuda de personerna att guida, menar Ann Thulin.
– Jag ser ingen annan väg än att alla ser till att auktorisera sig, funderar Lotta Bogaeus.
Utöver guideföreningen har vi har även vänt oss till Turistbyrån, för att få Region Gotlands syn på de aktuella frågorna.
Svaret vi får kommer från Mimmi Gibson, som har titeln "marknads- och varumärkesansvarig för varumärket Gotland".
– Det är djupt olyckligt om felaktig eller osaklig information presenteras för våra besökare och ger en osammansatt bild av Gotland, säger hon.
Mimmi Gibson poängterar dock att regionen inte har ansvar för guiderna, som "kan agera helt på egen hand eller kontrakteras av privata företag".
– Med det sagt har vi uppmärksammat ett behov av en närmare dialog med dessa grupper samt andra samverkansaktörer inom besöksnäring, museum och guideverksamhet.
Ändå kommer det troligen vara svårt att garantera att alla som säger sig vara en guide till Gotland alltid talar sanning. Hur nära detta man kommer får framtiden utvisa.
Men tjäran då, hur var det med den? Nja, det är också svårt, när vi inte vet detaljerna.
– Jag har försökt kolla och det kan säkert stämma att det inte alls var kinesisk tjära, utan gotländsk. Bådadera har använts mycket, säger Lotta Bogaeus.