Louise Etzner Jakobsson och hästen Goldie (Goldstrike B.J.) under Paralympics i Tokyo sommaren 2021.
Efter en silvermedalj i Tokyo i augusti kan Louise Etzner Jakobsson se tillbaka på det gångna året som ett av de mest framgångsrika i karriären som paradressyrryttare i världseliten.
Men vägen dit har varit allt annat än spikrak för den 61-åriga gotländskan.
– Sommaren 2020 bestämde sig ägaren till min dåvarande tävlingshäst, Zernard, att hon ville ha hem honom för att pensionera honom från tävlande och rida honom själv.
När hennes tränings- och tävlingskompanjon sedan många år plötsligt togs ifrån henne kändes en medalj på kommande Paralympics som en omöjlighet.
– Det fanns inte ens i tanken. Att hitta en ny häst, så nära inpå ett stort mästerskap är svårt. Det är så mycket som ska klaffa, man ska passa ihop, lära känna varandra och som ryttare behöver man tid för att hinna rida in sig på hästen. Man brukar säga att det tar minst fyra årstider innan häst och ryttare har lärt känna varandra på riktigt.
När Sofia Ridderstad, en vän till Louise, erbjuder sig att köpa en ny häst till henne, börjar ett intensivt men noggrant sökande efter den rätta hästen för Louise fortsatta satsning.
Med ovärderlig hjälp från vänner och bekanta inom hästvärlden hittar hon till slut sin nya tävlingspartner i den tioåriga valacken Goldstike B.J., eller ”Goldie” som han kallas till vardags.
– Jag såg potentialen men framför allt snällheten i honom, det syns i hästens ögon, säger Louise när hon stolt blickar upp mot den mörka skönheten.
Vi träffas en helt vanlig vardag hemma i stallet vid BopparveGård i Eksta, den anrika och välkända hästgården som idag ägs av äldsta dottern Lisa med familj. Gården med stall och ridanläggning ligger på bekvämt avstånd från Louise bostad några kilometer bort.
Det var också här, utanför skrittmaskinen, som Louise var med om en olycka 2011. Hon ledde en häst som blev skrämd av något och fick hästen över sig så hon ramlade baklänges och slog huvudet i betongplattan med sådan kraft att skallbenet sprack och hon fick flertalet hjärnblödningar.
Louise motorik och styrka är kraftigt nedsatt och det är stora skillnader på vänster och höger sida av kroppen. Samtidigt präglas vardagen av en hjärntrötthet som blir påtaglig om hon utsätter sig för mycket intryck.
Om mindre än tre år är det dags för Paralympics igen, i och med sommar-OS i Paris 2024. Då har Goldie hunnit bli lite äldre och mer rutinerad, och ekipaget har tillsammans hunnit få mer tid och rutin.
– För mig är det allra viktigaste att jag och hästen talar samma språk. Jag känner mig helt trygg med Goldie, även om han såklart har en hel del "nerv" och en förmåga att hitta på bus, haha. Men det är aldrig så att jag blir rädd att något ska hända.
När Louise bröt benet, bara sju veckor innan OS i Tokyo, var det Hanna som red hästen Goldie – som aldrig gått något stort mästerskap tidigare. Efter sommarens insatser i Tokyo blev efterföljande Ryttargalan en succé – för familjen Etzner Jakobsson. Louise utsågs till årets kämpe och yngsta dottern Hanna Etzner fick utmärkelsen årets hästskötare.
Är det dags för det där guldet då, i Paris 2024?
– Ja, det bör kunna gå. Om både jag och hästen får vara friska och hela.
För det var ju faktiskt så, att Louise Etzner Jakobsson sju veckor före Paralympics i Tokyo bröt benet och behövde opereras. Hon trotsade läkarens avrådan om att delta, och lyckades med familjens stora stöd och hjälp ta sig hela vägen till Tokyo, och där vet vi alla hur det slutade – med en historisk silvermedalj.
– Det här är en familjemedalj. Utan min familj hade det varit omöjligt, säger hon.
Juryns motivering för Louise Etzner Jakobsson: Hon har länge varit en ambassadör för Gotland i allmänhet, och för gotländsk ridsport och parasport i synnerhet. Men sommarens bragdartade silvermedalj i küren i Paralympics i Tokyo slår ändå det mesta.
Uppladdningarna var tuffast möjliga. Med nya hästen Goldstrike B.J var förväntningarna nedskruvade från början, och när hon dessutom bröt benet bara sju veckor innan resan blev förhoppningarna om medalj än lägre.
Men när det gällde som mest presterade hon som bäst, sin vana trogen. Mästarklass.