Känner ni stanken?

Som en blixt från klar himmel slog den ner i den Gotländska ankdammen, boken om Fallet Engeström. För mig var det ingen chock eftersom jag från välunderrättat håll fått löpande lägesrapporter. Nej det var mer en unken, nästan rutten, stank av skit från ett av kulturens och vishetens epicentrum, Uppsala, och jag visste att detta bara var en försmak på vad som komma skulle. Ett par lärda och i samhället respekterade personer hade gett sig fan på att slå på den som redan ligger. Ragnar Engeström har varit död i några år nu och kvar finns hans hustru, som får genomlida detta skandalskriveri som river upp gamla sår. Författarna påstår att det är av allmänt intresse att låta en mycket speciell person, vars sociala kompass fullständigt havererade redan som barn. Ragnar utsattes för grova övergrepp men fick ingen hjälp från vuxenvärlden och hans liv och gärning präglades av detta. Till slut orkade han inte mer utan tog sitt liv. Var finns allmänintresset i detta?
Vårt gemensamma kulturarv åderlåts helt klart av oseriösa personer inom kulturvården och bland arkeologer. Ragnar var en av många som agerade på samma sätt. Bäva månde dessa andra figurer.
I boken förekommer sådant man av rent medmänskliga skäl skall undvika att torgföra i mesta möjliga mån. Man citerar de personer som accepterat att samtala med författarna i tron att de var seriösa nog att skilja på skit på burk och skit i lösvikt . Att, som författarna gjort, återge sådant som inte var menat som något mer än det som kan dryftas i ett möte på gatan eller vid kaffebordet, och utan att be om lov att publicera detta är att betrakta som bedrägligt förfarande. Det är mycket lågt att ta detta som varande faktauppgifter och skriva en bok baserad på sådana uppgifter. Genom skitprat kring en kaffekopp, där samtalspartnern inte har en aning om att det som sägs sedan i lönndom skall komma att publiceras i avsikt att skandalisera en avliden person, visar klart och tydligt vilken moraliskt låg nivå författarna befinner sig på. De hade inte ens stake nog att tala om vad de skulle använda samtalet till. Visst det fanns de som med glädje spred så mycket dynga de kunde om Ragnar Engeström, dock inte alla som har citerats i boken.
De, som likt hyenor flockades runt bokhandeln för att få en drink och prata mera skit, anser sig kanske sitta säkert i båten. Om så är fallet återstår att se. Klart är att bokhandlaren gnuggade händerna.
Boken är ett moraliskt ruttet och oseriöst verk som fått lov att ges ut.