Soppero i Lappland, 13 mil nordväst om Kiruna, upp mot finska gränsen. Plocka fram en atlas så ser du. Ett samhälle med 300 invånare; flacka och karga omgivningar, myrar, mygg, Lainioälvens stilla lopp.
Det var här hon växte upp.
I en by med mest samer men även bönder. Bönderna höll till på andra sidan backen och det tog flera år innan Annelie ens vistades där. Olika folk, olika kulturer och knivskarp gräns.
Hon berättar, Annelie.
Vi sitter i lägenheten i Visby, Edvin, fem månader, gurglar och stojar, och Annelie berättar om uppväxten, om det samiska arvet som är så levande i henne.
Det ska bli ett samtal om vad uppväxten gör med oss, om kärlekens vägar och om en sorg som aldrig riktigt ger med sig.
Annelie Sikku bor i Visby sedan fyra år, är utbildad förskollärare som väntar på jobb.
- Jag söker och hoppas på att få något till hösten säger hon.
Hennes livskamrat är känd i sportspalterna; Västeråskillen Tobias Lilja, tidigare spelare och senast hjälptränare i Visby Romas ishockeylag. Tack vare honom kom de hit, han fick ett bud, de tog en chans och Annelie säger att "vi blir nog kvar här, det känns så".
Min egen relation till sameland är ringa. Jag läste berättelserna om "Plupp vid Blåvattnet" när jag var liten och har övernattat på Kiruna järnvägshotell.
Det är i stort sett allt.
Jag tänker att är det inte lite märkligt att vi svenskar vanligtvis vet mer om livet i Iran eller Nicaragua än vi vet om Nordkalottens folk.
En dundrande renhjord
Just nu pågår en programserie om samisk musik i SVT, "Sapmi sessions". Där möter svensk popelit samiska världsartister, röster de flesta av oss aldrig hört talas om.
Det visar sig att ett par av dem som medverkar i serien, Lars-Ánte Kuhmunen och Sofia Jannok, faktiskt är släkt med Annelie.
Jag ber Annelie ta mig med dit upp; till Soppero, till fjällen.
Berätta, hur var det? Hur är det?
Hon sitter i soffan, Edvin har slumrat in för en stund.
- Jag har ett så starkt minne, jag var kanske tio, det var när vi ännu bodde i tältkåtor på sommaren, det var mitt i natten och jag låg där under mitt vita myggnät och hörde hur det dundrade i marken, nu är de riktigt nära, tänkte jag. Det minnet sitter så starkt i mig.
Renhjorden, menar hon.
För det var så hon växte upp. I Soppero samhälle på vintern, några veckor på sommaren tillbringades i kåtor på fjället, flyttandes med renhjordarna som nomader. Tills hon var 15 och började gymnasiet i Kiruna, då fick allt det där vara, tonårstrött som hon var.
Mamma Laila växte upp på fjället, i kåta. Hon bodde inte i hus förrän hon fått tre barn. Rennäringen var hennes och pappa Per-Isaks liv.
Men det var då, det var längesen.
Pappa dog när Annelie var åtta, mamma är dement och vistas i sin egen värld på ett äldreboende i Vittangi.
Ett kollektivt trauma
Kvar i huset i Soppero, där Annelie bara hann bo något år innan Kiruna-flytten, finns styvfadern som nu också är tärd och till åren.
Tiden går, hon har äldre syskon kvar i norr, men bor själv söderut sedan snart 20 år och hon säger att hon får stå sitt kast, trots att det skär i henne ibland.
Men det kommer vi till.
Annelie är road av och skicklig på att teckna. Hon är i stort sett klar med bilderna till en barnbok om flickan Ella och hennes samiska liv.
En trilogi som, är det tänkt, ska ges ut på såväl svenska som samiska.
Här i Visby, hur mycket går du runt och känner dig som en same?
- Ingenting, haha. Nej, jag gör inte det. Men samtidigt, när jag säger mitt namn hoppas jag alltid på den där följdfrågan: "Sikku, är det finskt?", "Nej, samiskt!" Bara för att få berätta!
Varför är det viktigt?
- För att jag är stolt över det, det är min identitet, för att det är jag! I efterhand har jag förstått att min uppväxt var väldigt annorlunda mot "svenska" barns, det förstod jag förstås inte då.
Annelie lärde sig inte svenska förrän hon var sju år, i hemmet pratades bara samiska. Det är hon glad för i dag, att hon har språket.
Under en tid på 80- och 90-talet försökte många samiska ungdomar frigöra sig från sin kultur, vilket gjorde att många sedemera insåg att de tappat en del av sin identitet.
Det blev ett slags kollektivt trauma och en förlorad stolthet.
- Jag behöver i skylta med att jag är same. Jag har det i mig, det sitter här, säger hon och lägger handen mot bröstet.
Vi backar i tiden till då Annelie var 15, 16 och flyttade till Kiruna för gymnasiestudier.
Då hade hon fått nog av renskötsel och somrar på fjället, hon blev mer och mer en egen individ, skaffade "svensk" pojkvän och såg en hel värld hon sällan sett förut.
Vad drömde du om, minns du?
- Att resa, tror jag. Resa ut i världen. Det blev en långresa med kompisar, men inte så mycket som jag skulle velat...jag har nog alltid haft rätt kort framförhållning, jag menar, jag var 33 innan jag visste att jag ville bli lärare! Jag beundrar dem som vet vad de vill och sen slutför det. Jag är bra på att börja, inte lika bra på att bli färdig.
Och nu sitter du i en lägenhet i Visby, familj, tre barn...var det så det skulle bli?
- Det här är jättebra, jag kan inte få det bättre! Och vi har verkligen inte varit rädda för att prova, vi har bott på många ställen genom Tobias ishockey.
Länken bakåt är bruten
När döttrarna var små var Annelies hemlängtan stark. Så familjen gav Lappland en chans och flyttade "hem", till Kiruna.
Men kulturkrocken blev för stor. För Annelie, delvis. Hon hade varit därifrån länge och insåg att myggen därhemma var många och vintern väldigt lång.
För sambon Tobias mest. Västmanlänningen, ointresserad av motorer. Och när släktsamtalen kretsade kring skotermodeller och renskötsel, inte sällan på samiska, blev det mesta bara fel.
- Han gav det en chans, ler Annelie. Men han trivdes aldrig. Han stod bland renarna och såg mest rädd ut...han förminskades där uppe, det var inte den Tobias jag blev kär i. Så vi flyttade igen. Det blev knappt ett år.
Tobias Lilja, hockeykrigaren, skrattar lätt när jag ringer upp:
- Nej, det var inte min grej. Väldigt långt från vad jag var van vid. Men samtidigt viktigt att ha provat, innan man försöker vet man ju ingenting.
Fick du en annan förståelse för Annelies bakgrund det året?
- Absolut. Hon är uppvuxen på ett fjäll och jag bland betongen i Västerås, det är ju en jätteskillnad.
Annelie har bott söderut i nära 20 år, hon säger att det samiska arvet är starkt i henne men att hon ändå, till dels, växt ifrån det. Har blivit bekväm, tycker myggbett kliar.
Men ändå, att bo så långt bort...finns det någon sorg i det?
- Absolut! O ja, hela tiden. Det känns som jag sviker min kultur...men samtidigt får jag stå mitt kast. Det viktigaste för mig är att hålla ihop familjen och då vet jag att vi aldrig kommer att flytta dit, så är det.
Nu har du själv barn i lågstadieåldern, hur tänker du kring det?
- Det är knepigt, verkligen. Jag pratade samiska med tjejerna de första åren, men sen tappade jag det, det är jobbigt, usch! Inget jag är stolt över. Jag vill ju så gärna föra det samiska vidare.
Hon säger att hon skulle vilja låta barnen få hemspråkstimmar, att hon försökt via skolan men att det inte gått.
Det är en kamp i henne, förstår jag. En känsla som utgår från hjärtat; att ta arvet ytterligare en generation fram i tiden.
Länken bakåt är, på sätt och vis, bruten.
Pappa borta sedan länge, mamma på boendet i Vittangi. För Annelie var det en nyvaknad verklighet:
- Vem ska nu lära mig att sy en kolt (folkdräkt), vem ska lära mig laga hjärtsoppa eller blodplättar, samiska rätter som inte går att googla på...det är såna insikter som kommit i fatt mig nu när det är för sent.
Annelie gör vad hon kan för att sprida kunskap. Har hållit föreläsningar i flera skolor; Solberga, S:t Hans, Slite, Norrbacka.
Och det är främst därför hon ställer upp på den här intervjun.
- Annars vet jag inte...jag har en så här stor jante på min axel, det är nog mitt stora problem.
Annelie berättar om en skivinspelning hon gjorde. Tio år sen nu. Efter sångframträdanden i sameradion blev hon kontaktad av ett skivbolag i Uppsala och kom där att spela in en singel, etnopop med popverser och jojkrefräng.
- Det plåtades omslag, jag träffade en mediehanterare, det pratades turnéer...och så drog jag mig ur.
Varför?
- Jag vågade inte. Jag på en scen? Aldrig i livet. Efteråt kan det gräma mig lite, att jag inte gjorde det. Men jag har skivan här hemma och spelar den för barnen ibland, "det här mamma som höll på att bli artist" säger jag. Och så frågar de varför jag inte blev det.
Och då svarar du?
- Ja, du, jag vet inte, försöker prata om nåt annat.
* * *
I dag reser hon inte hem så ofta. Någon gång om året bara, möjligen två. Det är så det är, varken mer eller mindre.