Kaptenens egna bilder från Explorers haveri
Det hade kunnat gå riktigt illa, men som tur var fick sjödramat vid Sydpolen ett lyckligt slut. Nu är kapten Bengt Wiman tillbaka på Gotland och glad över att det hela är över.- Vete fan hur jag hade mått om någon hade dött, säger han.
Räddade. Besättningen och passagerarna transporterades med flyg från King Georges Island till Punta Arena i Chile.
Foto: BENGT WIMAN
Efter en vecka av förhör med advokater och försäkringsbolag i Chile är nu sjökaptenen Bengt Wiman hemma på Gotland för att pusta ut.
- Det gick ju så bra alltihopa som tur var. Men det vete fan hur jag hade mått om någon hade dött, säger Bengt Wiman.
Larmet kom vid midnatt den 22 november. Först trodde man bara att det rörde sig om ett knytnävsstort hål, men besättningen som var nere för att täta hålet upptäckte även en större reva i skrovet. Inledningsvis tog de eldrivna pumparna hand om vattenmassorna, men när strömmen slutade fungera beordrade Bengt Wiman passagerarna att göra sig redo för att lämna fartyget.
Evakuerades
När strömmen kom tillbaka evakuerades passagerarna lugnt och stilla till livbåtarna som så småningom fiskades upp av det norska fartyget "Nordnorge". När passagerarna lämnade Explorer hade det gått två och en halv timme sedan det första larmet gick.
Själv lämnade kaptenen det sjunkande skeppet sist av alla, omkring klockan halv sex på morgonen.
- Min tanke var aldrig att lämna båten, men till sist blev det för farligt att vara kvar helt enkelt.
I det läget cirkulerade båten okontrollerat i 9 knop och var på väg rakt mot ett isberg.
- För mig var det viktigast att få passagerarna räddade. Det hade inte varit roligt att ha kvar dem i det läget. Då hade jag tagit beslutet alldeles för sent, säger Bengt Wiman.
Lyckliga omständigheter
Enligt honom var det en rad lyckliga omständigheter som förhindrade en katastrof. Till exempel att strömmen kom tillbaka och att vädret vid tidpunkten för evakueringen var väldigt gynnsamt. Men det viktigaste av allt var den övriga besättningens agerande.
- De är de riktiga hjältarna för mig. De gjorde ett djävulskt jobb allihop. Från maskinisterna som ordnade så att strömmen kom tillbaka till matroserna som stod i midjehögt vatten och försökte täta läckorna.
Han har ingen förklaring till varför det gick hål i skrovet. Några valar eller isberg var det i alla fall inte frågan om.
- Det var inte alls någon märkvärdig is, så löjligt lite is var det. Men det som inte ska ske skedde, sen varför och hur det gick till det får andra spekulera i.
Så jobbar vi med nyheter