Karaoke

Inget är så enkelt att göra sig lustig över som karaoke. För det som så ofta förknippas med denna japanska form av underhållning, firmafester, finlandskryssningar och spex, är väldigt långt borta från allt vad den goda smaken tillåter.
Men det är fel. Och det var Sofia Coppolla som med sin bitterljuva kärleksfilm ?Lost in translation? öppnade mina ögon och som fick mig att se det vackra i karaoken. Att det kan vara den största kärleksförklaringen att sjunga till förinspelade, metalliska rytmer och halvtaskiga melodier. Det är Sofias förtjänst att jag strax före midnatt är på väg till Effes för att försöka klä hårdrockskaraoken i ord. En inte helt lätt uppgift.

Ronnie James Dio
? Hårdrockskaraoken handlar om att ha trevligt, att umgås med sköna människor och att ha en kul kväll som kryddas med massor av bra musik, säger en av sångarna, Kenneth Nilsson när han stegat ned från scenen och satt sig tillrätta. Det är andra gången jag är uppe och sjunger. Förra gången sjöng jag Metallicas Enter Sandman, det lät väl så där, men det var skoj.
Han visar listan över låtar som finns tillgängliga i maskinen och pekar förtjust på några titlar med gammal hårdrock.
? Urvalet av låtar byggs på hela tiden och de vill ju ha alla gamla hårdrocksklassiker i maskinen. Det är kanske inte riktigt min typ av musik egentligen, jag gillar reagge, men jag har mitt hjärta i Metallica. Så kommer det alltid att vara.

Lustmord
Några killar sitter vid ett avlångt bord och skriker efter det tyska hårdrocksbandet Accepts låt ?Fast as a shark?.
Något de sedan fortsätter med under resten av kvällen. Men är det hårdrockskaraoke så är det. Det är trasigt och stundom lite skrämmande, men samtidigt väldigt fint, ibland nästan känslosamt. Ett avskalat nöje totalt befriat från höga pretentioner och snobbism. Bara ett jäkla drag och händerna i luften. Som om de svenska folkparkerna aldrig försvann, ungefär.
Vad handlar det här om?
? Det handlar om att folk ska ha roligt och att karaoke är kul. Eftersom vi är en hårdrocksbar så föll det sig ganska naturligt. Vi har inga schlagers och sånt skit i den här maskinen, säger Jenny Cronholm, som varann lördag fungerar som karaoke-värd. Ett ansvar hon delar med Jocke Åberg.
Vilka låtar är roligast att höra?
? Det finns egentligen inga som är roliga, ha, ha. Men om de sjunger bra så är det självklart kul att få höra någon gammal Maiden, Ozzy, Alice Cooper eller Motorhead-låt. Det är naturligtvis alltid roligare om de träffar rätt toner.
Hennes sista mening dränks av två män som ägnar sig åt den bevisat svåra låten ?Black Betty?. Bakom ryggen hör jag grabb-gänget ropa efter Accept. Igen. Deras hängivenhet och övertygelse tycks få genomslag för alltfler gäster ansluter sig i deras monotona kör. Dock utan resultat. Om det beror på att Accept saknas i maskinen eller att ingen törs gå upp och sjunga, är det ingen som kan svara på.
Innan den femton minuter långa pausen smyger Jenny Cronholm upp och drar av Bryan Adams ?Summer of 69?.
Jag och Jocke Åberg sätter oss i ett undanskymt hörn.
? Vi körde det här på prov i somras och sedan har det rullat på. Syftet är ju bara att folk ska släppa loss till en massa bra musik. Efter några öl så brukar deras hämningar vara som bortblåsta. Här får vem som helst gå upp, det är till för alla och om de sedan är bra eller dåliga på att sjunga, det spelar liksom ingen roll.
Är det lika många tjejer som killar som sjunger?
? Det är nog mest killar som är lite onyktra.
Vilka låtar väljer de?
? Det beror på vilket stadie de befinner sig i. Många av de lite yngre kvinnliga besökarna brukar välja Ebba Grön. Men det är en ganska stor blandning på vad folk sjunger. Allt från Megadeath till Alice Coopers Poison.
Vilka låtar är dina favoriter?
? Enter Sandman, Unforgiven, Holy Diver och Poison. Och jag försöker alltid att avsluta kvällen med The Final Countdown.