Bodilla lägger ut från kajen i Fårösund och Kerstin Blomberg blickar ut över sundet.
– Jag älskar Fårö och jag är så otroligt tacksam. Jag är Fåröbo och världsmedborgare – det är ingen motsättning i det, säger hon och berättar hur hon på väg hem efter sina utlandsresor brukar få tårar i ögonen ombord på Fåröfärjan.
Hemma i köket på gården vid Ava sätter Kerstin Blomberg på kaffe och dukar med Gefle-servisen "Tibet", landet som kommit att påverka henne under nästan 50 år. Men hennes liv är en lång historia och dit kommer vi så småningom.
– 70 år låter väldigt gammalt, men när jag tänker på allt jag gjort och allt jag har fått uppleva förstår jag att jag fyller 70 år. Jag har haft ett så innehållsrikt liv med så mycket glädje och sorg, men det har inte varit enkelt.
Kerstin växte upp på Stora Gåsemora i en tid då Fårö hade dubbelt så många bofasta som i dag.
– Det fanns två skolor, sex affärer, distriktssköterska, postkontor och egen präst i prästgården.
1959 fick pappa Gösta du Rietz en tv i 50-årspresent, en modernitet som skulle bli avgörande för tusentals barns framtid.
– Jag var tio år när jag såg bilder på tv:n av barn som svälte, barn som var fattiga och barn som inte gick i skola. Då bestämde jag mig för att det är det här jag ska jobba med när jag blev stor och sedan det ögonblicket har det varit som en rak linje.
Som barn var det största äventyret att någon gång få åka till Visby och gå på konditori med pappa Gösta. 17 år gammal fick Kerstin jobb på internationella arbetsläger och byggde hus och jobbade på barnhem i Tyskland, reste staket i Tjeckoslovakien och mjölkade kor på Kibbutz i Israel. Hon åkte hem och utbildade sig till sjuksköterska, med målet att få världen som arbetsfält.
– Jag ville bo och vara med de fattigaste och inte tjäna några pengar, säger hon och berättar om tillfälligheterna som gjorde att hon första gången kom till den tibetanska flyktingbyn Sonada i norra Indien.
Sjukvård saknades och Kerstin berättar hur hon började vaccinera de som bodde i byn mot olika sjukdomar.
– Jag startade en sjukstuga och ett hantverkscenter så att kvinnorna kunde försörja sig. Jag blev kvar i ett och ett halvt år, säger hon och berättar hur hon när hon flyttade tillbaka till Sverige igen tog flickan Maria med sig som sin dotter.
Hemma flyttade hon och hennes man, distriktsläkaren Stig, ihop. De fick sonen David och hann få några fina år tillsammans.
– Jag var 29 år när jag blev änka. Stig dog i en trafikolycka och det var en fruktansvärd sorg.
Då och nu har Fårö varit hennes trygghet och att vandra längs barndomens stränder har hjälpt henne att orka kämpa.
– Det är Fårö som har räddat mig, naturen är så läkande.
Kerstin Blomberg har arbetat inom Amnesty, fredsrörelsen, Unicef, Emerichfonden och Rädda barnen, organisationen där hon har suttit i styrelsen i 30 år. I allt sitt arbete har hon haft det bästa för världens barn i fokus.
– Det är barnen som är mest oskyldiga och de som drabbas värst.
Hon berättar hur hon under sitt arbete har fått så otroligt mycket kärlek tillbaka, inte minst från de flyktingfamiljer från Afghanistan som hon har hjälpt på Gotland.
– Det är inte värdigt att utvisa dem till världens farligaste land. Jag är född i Sverige, på den här vackra ön, och har fått äta mig mätt och gå i skola. Jag har vunnit högsta vinsten i livets lotteri – men världen är så orättvis.
I sitt arbete har Kerstin Blomberg träffat kungar och presidenter, Dalai Lama och Olof Palme i fredsarbeten, men även fått hålla tal i FN. Under 47 år har hon rest tillbaka 15 gånger till barnen i Sonada. Hon är tacksam över alla de gotlänningars givmildhet som har hjälpt henne att skicka pengar till byn där barnen har fått skola, bibliotek och vård.
Sedan några år tillbaka lever hon med sin ungdomskärlek Gustaf.
– Han blev kär i mig när jag var 13, men han fick vänta i 50 år.
Födelsedagen firar hon på Bungegården från klockan 15 till sent på fredag.
– Jag vill inte ha några presenter, bara pengar till barnen i Sonada. När jag fyllde 50 och 60 fick jag in mer än 30 000 kronor och jag har samma mål den här gången.
Kerstin berättar hur hon med pengar från Fårö kyrkliga syförening vid första besöket kunde köpa massor av skor.
– Där satt jag mitt uppe i Himalaya och provade skor på barnen, det var som en osynlig länk mellan Fårö och Sonada, säger hon.