Kick out the jams!

Det är både fascinerade och uppfriskande att läsa folk som är förbannade, att följa hur deras stegrande och allt ilsknare resonemang bokstavligen sprutar ur rödglödgade tangenter. Särskilt intressant är det när de för ett resonemang som påminner om den kampanj som Hem & Skola en gång bedrev för att mota hårdrocken i grind.
Förra veckan var dock måltavlan Visbys nya rockklubb som, enligt insändarskribenten, bombarderat stan med affischer. Att arrangörerna utan hänsyn till någon annan smällt upp sina planscher rakt i ansiktet på hederligt folk. Det var som att få en snyting, ansåg insändaren, och fortsatte ut i ett resonemang om att klubben nog drevs av vandaler och huliganer som skulle välkomna gästerna med ett rejält kok stryk.
Tänk att rocken fortfarande kan vara så provokativ. Jag menar verkligen inte att orera, det är naturligtvis både nyttigt och skönt att någon blir förbannad över rocken, jag blev bara så oerhört tagen på sängen. För att det finns rockklubbar som affischerar är ju inte någon nyhet. Trots att stan är liten och ofta ganska folktom, så har rockklubbar i en eller annan form funnits länge. Och de har alla affischerat som galningar. Detroit, Klubb Bronson och Shindig, för att nämna de som gjort störst avtryck under de senaste fyra, fem åren. Ute i marginalen har det funnits betydligt fler.
Men den senaste tiden har det varit förbluffande tyst. Klubb Jackson har kört ett par gånger och en mer poporienterad klubb har haft några spelningar på Fotogalleriet, men i övrigt har öns största subkultur fört en anonym tillvaro. Tills nu.

På golvet i en stökigt inredd lägenhet sitter musikerna Tom Yttergren och Edvin Holm och plockar ned fjädrar i varsin hatt. På torsdag är det premiär för deras klubb Digger som huserar i O´Learys källare. De ska agera värdar, fjäderprydd hatt är därför självklart. Ur datorn ljuder Brorakháns sinnesutvidgande rock och kanske, om ni har tur, kommer bandet någon gång att spela på den nya klubben. Men det återstår ännu att se. Det enda som är säkert är att Brorakhán låter förbluffande grymma. Tungt som sten. Melodiskt som en sommaräng. Malande som en gammal elorgels förprogrammerade komprytm.
Vad har ni tänkt med den nya klubben?
- Det här blir Visbys enda riktiga rockklubb, säger Tom och Edvin. När Detroit fanns så hade de ett otroligt tryck, det är något sådant vi vill få tillbaka. Och eftersom ingen annan tog tag i saken, så gjorde vi det.
- Det blir en mörk lokal med hög musik, liveband och nya dj:s. Vi vill skapa ett schysst häng, ett komplement till allt annat som hela tiden ska vara så creme de la creme. Det blir en fet jäkla rock ´n roll-snyting, musikaliskt talat alltså, sammanfattar Edvin och Tom. Det handlar om klassisk rock. Luftgitarrerna ska brinna, flinar de.
Förstår de som är unga i dag det här med rockklubbar?
- Jo, kolla på premiärbandet The Halley´s Band. De är nyss fyllda arton år och är otroligt grymma. Bra musik kommer alltid att vara bra musik. Det är bara att kolla MC5-klipp på youtube, så förstår ni, förklarar Tom.
Och så har ni valt att köra på torsdagar.
- Det är den klassiska klubbdagen.

På torsdag står The Halley´s Band på scen. Bakom skivspelarna hänger Blondie. Platsen är O´Learys, en trappa ner.