Kim Bonnier dök på för grund vatten och bröt nacken. Det var 39 år sedan, allt sedan dess har han varit rullstolsburen. Det har dock inte hindrat honom från att nå några av sina drömmar.
DU&JAG
Han levde som ung i den snabba filen, Kim. Showade på skidor och hoppade utför stup, frestade med sin BMW på alpvägarna i Schweiz där han bodde tills passagerarna tjöt ”Hilfe!”.
I åren runt 20 är varje människa odödlig och dessutom hade han en krass livssyn: "Misslyckas jag så dör jag och då är det över".
Han dog inte, men han kom att få ett liv i rullstol.
Sommaren 1983, ett dyk i för grunt vatten och allt tog en ny vändning för den 21-åring han då var.
– Ja, säger han, alla dessa år senare. På en sekund gick jag från att vara yngling till att bli riktigt vuxen, då var leken över.
Men redan elva år tidigare hade tillvaron ställts på sin spets. Då blev Kim faderlös sedan hans pappa, racerföraren Joakim Bonnier (1930-1972), kört ihjäl sig under 24-timmarsloppet i Le Mans.
Vi pratar om det i den här intervjun – lite om skumbilar också, men mest om vägskälen i livet.
– Jag tänker att det är förutbestämt, valet att leva som jag gjorde var gjort innan jag föddes. Men jag har också haft en och annan skyddsängel längs vägen.
Vi träffas under ett av hans många gotlandsbesök. Kim har en lång historia på ön, ända sedan rehabvistelsen på Treklöverhemmet i Ljungskile, hösten efter dykolyckan som förlamade honom i bål och underkropp och försämrade funktionerna i överkroppen.
Där kom Elisabeth Johansson att bli hans sjukgymnast, gotländskan som i dag bland annat arbetar med rehabilitering av stroke-patienter.
– Ja, skrattar han. Det är fröken Johanssons fel. Utan henne hade jag aldrig kommit hit.
För så blev det, 1989 flyttade han med Elisabeth till ön, först till Tingstäde och sedan Visby.
2003 vände han åter till fastlandet, till Malmö. Ö-läget blev för påfrestande med alla resor, landslagsman som han med tiden blivit i såväl friidrott som rugby.
Men allt sedan dess är han på Gotland flera gånger om året. Kanske, har han funderat på. Kanske flyttar han åter i en framtid.
Joakim Bonnier på andra plats bakom Ronnie Bucknum under USA:s Grand Prix Watkins Glen-banan i New York i oktober 1965.
Vi ska till den där dykolyckan i Stockholms skärgård sommaren 1983, men först till den udda uppväxten i Schweiz som son till landets vid tiden främsta racerstjärna.
Joakim Bonnier startade i 108 formel 1-lopp mellan 1956 och 1971. En seger blev det, Hollands Grand Prix på Zandvoort-banan 1959. Endast tre svenska förare har vunnit GP-lopp, de övriga Ronnie Peterson och Gunnar Nilsson.
Förutom med formel-bilar tävlade Joakim med sportvagnar, det vill säga täckta bilar.
– Jag minns hur man sprang runt i depåerna, det var ju helt annat än i dag. Innan jag började skolan följde jag med runt om i världen, det var min vardag.
Vilken dröm för en grabb! ”Min pappa är inte polis, han är racerförare!”.
– Jo, lite var det väl så. Men vi bodde i en liten by i Schweiz, Le Muids. De andra grabbarna i byn visste ju vilka vi var.
Joakim Bonnier inför tidträningen till Västtyskland GP på Avus-banan utanför Berlin 1969.
Men onekligen var det en speciell uppväxt. Olja och bränt gummi men också flärd.
Familjen levde gott på 600 meters höjd nära Genèvesjön. Högt i tak var det också, så högt att pappa låtit montera upp sin sista formel 1-bil på väggen, en McLaren.
– Den var vi och klättrade i, jag och brorsan. Vi var rätt vilda tillsammans. Pappa var inte alltid så glad, minns han.
Den 11 juni 1972 omkom Joakim Bonnier i en krasch på Le Mans-banan i Frankrike under dess klassiska 24-timmarslopp. Tre förare turas då om att köra en bil under ett helt dygn.
I 300 kilometer i timmen körde han, efter ett missförstånd under omkörning, in i en Ferrari som höll lägre hastighet, bilen flög upp i trädtopparna och krossades.
Joakim, eller Jo som han kallades internationellt, tros ha avlidit omedelbart.
Kim minns den dagen som igår, säger han.
– Jag hade en dröm den natten att han körde ihjäl sig. Egentligen är det inget konstigt, jag vet att det finns kopplingar mellan människor man inte kan förklara eller förstå.
Joakim Bonnier hade en McLaren BRM formul 1-racer på väggen i familjens bostad i Le Muids, Schweiz.
När tv:n sedan slogs på fick de allt bekräftat. En pappa och make var död.
50 år senare minns han det som ett enda kaos. Hur han växte upp på nolltid, hur han dessutom fick hjälpa sin mor i sorgen och också…
…hur de som trotts vara vänner visade sig inte vara det.
– Nej, säger han. Många försvann, det var stjärnglansen de ville åt. Och vi tvingades flytta från huset till en lägenhet nere i stan.
Din egen sorg då? Du var tio år och pappa är plötsligt borta vilket dessutom gav rubriker i alla tidningar?
Han funderar ett tag, minner sig bakåt:
– Den kom nog senare…då var det så mycket som blockerade. Och dessutom träffade jag inte pappa så mycket, han var jämt ute och tävlade. Vi hade vår barnflicka så i umgänget med pappa blev det ingen större skillnad.
Men, säger han. Som för alla barn som mister någon innebar det förstås ett trauma.
– Jag har jobbat mycket med det mentala på senare år, det händer att jag går tillbaka till det lilla barn jag var och försöker hjälpa det på rätt väg.
Stockholms skärgård är full av öar. På en av dem kom Kim Bonniers liv att ändras.
Ett tag försökte han hitta en syndare och bov. Han projicerade ilskan på racingsporten som sådan.
– Det var väl en sorgereaktion. Men…det där var ju pappas liv och han hade varit nära döden flera gånger. Det var väl det nionde livet som tog slut, där på Le Mans.
Men hur det var så avskräcktes Kim ändå inte från racingen.
Han hade själv kört gokart och tänkt sig en racerkarriär men sadlade om till mekaniker. När dykolyckan hände gick han som lärling hos pappas mekaniker Heini Mader.
Framför sig såg han ett liv av resande och skruvande bandepåer – olja och bränt gummi – världen runt.
Men så blev det alltså inte. För det var ju den där midsommarhelgen i Stockholms skärgård, sommaren 1983.
Det var den 27 juni. Kim, hans bror Jonas och tre kompisar hade tagit båten, druckit en del och plötsligt fick Kim för sig att dyka från en för honom okänd brygga.
Det gick helt fel. Han stötte i botten med en förskjutning av två nackkotor som följd, vilket ledde till att ryggmärgen klipptes av.
– All känsel försvann med en gång, jag kunde inte röra annat än nacken.
Under flera veckor svävade Kim mellan liv och död, infektioner kom och gick, mycket i kroppen var ur funktion och förlamning rådde – och råder – från bröstet och neråt.
Kim Bonnier tar sig fram på hjul. Frontdelen går att koppla till en vanlig rullstol och drivs med hand- och elkraft.
Jag frågar om han minns sina tankar. Från att ha varit en 21-årig och odödlig vildhjärna till att plötsligt knappt kunna röra sig.
Det gör han, säger han. Minns.
– Jag skulle fortsätta som tidigare. Så tänkte jag. Fortsätta med skidåkningen på något sätt, fortsätta med racingen.
…vilket, sett i efterhand, var bra tankar. Det gjorde att han kämpade och slet, allt skulle ju vara möjligt att fixa!
– Men huvudet hängde inte med. Även om jag tvingades inse att det inte gick att leva som förr tog jag nog inte riktigt in att det var för alltid.
I sex månader vårdades han på lasarett, därefter åtta månaders rehab under vilken han alltså träffade Elisabeth från Gotland.
Men ändå, Kim. När du låg där…
– …så tänkte jag att jag lever, men med en annan kropp än tidigare. Det fanns ju inte i min värld att det skulle bli så. Och det är väl i och för sig heller inget man ska gå och tänka på, men…ja, det var tufft.
Han säger att det som hänt egentligen inte kom ikapp honom förrän han flyttat till Gotland, 1989, sex år efter olyckan.
Då hade han trappat ner på idrotten, han nådde para-VM med sin rullstol, tävlade i allt från 100 meter till halvmara och var reserv till Paralympics i Söul 1988.
Nu började han läsa Komvux på Säveskolan och insåg hur annorlunda han var.
– Ensam i rullstol av 2000 elever…jag utvecklade panikångest, levde på marginalen. Jag började tveka kring saker jag egentligen klarade utan problem, som att ta mig ur en bil, självförtroendet rann av.
Kim Bonnier
Han tänker att det är en följd av det som var typiskt för den tidens ryggmärgsskadevård: Kroppen lappades ihop så gott det gick men huvudet glömdes bort.
– I dag får man hjälp direkt av en terapeut, det är bra. Jag har fått ta hand om mycket av det mentala på egen hand.
Dock var idrottandet inte helt lagt åt sidan. Kim tävlade i det tidiga 90-talet, då han bodde på Gotland, i rullstolsrugby och blev faktiskt Europamästare vid en turnering i Schweiz.
I dag har det gått ett halvt liv sedan skadan som tvingar honom att ha assistenthjälp. Kim bor numera i skånska Klippan, men har som sagt starka band till Gotland.
Länge arbetade han på Bilanpassningen i Staffanstorp, men den tiden är förbi. ”Nu är jag sjukpensionär” som han säger.
– Jag hjälper fotbollsklubben lite med IT och försöker stötta dem som vill ha hjälp med själen. Vi är satta på jorden för att lära oss och hjälpa andra. Jag tänker att mycket som händer är förutbestämt, men en hel del går att påverka med rätt energier.
Det har gått 39 år, har du accepterat din ryggmärgsskada?
– Ja, men det var en process. I början var tanken gilla läget med inte acceptera, men det tog så mycket energi. Det är bara för två, tre år sedan något klickade, när jag helt och fullt kunde landa i hur allt blivit.
Kan du se något positivt med din olycka?
Han funderar en stund igen, dricker ur den kaffekopp han håller med båda händerna:
– Om jag fortsatt på den vägen jag var…det var rätt mycket festande, en av dem jag umgicks med gick faktiskt under av den anledningen. Kanske var det bra att jag tvingades lugna ner mig.
DU&JAG, Kim Bonnier.
Rullstolen har sällan varit något hinder i den meningen att han tvingats avstå drömmar. Han har backpackat i Ecuador, besökt Delfi och Akropolis, rest runt i Nya Zeeland.
– Jag har fått utveckla huvudet, allt sitter inte i kroppen. Se bara hur Frank Williams lyckades!
Frank Williams är racerföraren som förlamades vid en krasch 1986 och fram till sin död hösten 2021 var chef för Williams-stallet, ett av de främsta inom formel 1.
Hänger du med i F1-sporten, förresten?
– Till och från. Jag tänker att jag inte ska se loppen, men så tittar jag ändå och då är det som socker, det går inte att sluta. Men…det är en så sjuk värld! Det är något helt annat än när jag sprang runt i racingdepåerna.
Okej, låt oss byta fordon så här mot slutet och öppna en påse Ahlgrens bilar; vita, röda och gröna socker-Bugatti.
De tillverkas i Gävle men har, om man så vill, sitt ursprung på Gotland.
Vi gör historien ytterst kort här, för att komma fram till hur Kim är en länk till detta.
Så här: Adolf Ahlgren föddes på Gotland 1872 men flyttade till fastlandet efter åren som elev vid Visby läroverk. När brodern Fredrik dog 1907 fick Adolf ta över dennes firma i Gävle – F Ahlgren – som tillverkade kemiska produkter.
Så småningom ändrades inriktningen till pastilltillverkning (notera Läkerol) och 1953 lanserades de skumbilar, ”Sveriges mest sålda bil”, vi känner i dag.
Sveriges mest sålda bil som det bara finns ett sätt att stoppa. Jodå, den finns en länk mellan Kim Bonnier och denna skum-Bugatti.
Bland Adolf Ahlgrens barnbarn hittar vi en av Sveriges genom tiderna största jetsetare och playboy, racerföraren Ulf Norinder (1934-1978).
Han gjorde inga större avtryck i resultatlistorna, men kom ändå att ingå i kretsen runt ”Sveriges snabbaste mustasch” Picko Troberg och Kims pappa Joakim.
Desto mer i täten låg Norinder utanför racerbanorna.
Än i dag pratas det om en fest på Kilafors herrgård i Hälsingland där Ulf hade sitt ursprung. Efter ett sportvagnslopp på Anderstorp 1979 bjöd han in alla – förare, mekaniker, flickvänner – till det han kallade ”Oy Oy – this is Ulfs party”.
Kalaset pågick i en vecka, mat flögs in med helikopter från Stockholms krogar, även sprit hämtades luftvägen och i trädgården dansade pinnsmala människor i v-jeans till ett 22-mannaband som spelade porrfilmsmusik.
Så hur länkas då detta till Kim Bonnier? Jo:
– Ulf var min gudfar. Sista gången jag träffade honom var strax innan pappa körde ihjäl sig. Jag minns att de hade några vilda fester när jag var liten, men pappa lugnade ned sig lite med åren.
Det gjorde inte Norinder, 44 år gammal gick han ur tiden, sliten efter ett liv i den snabbaste filen.
Att gudfadern hade en länk till godisfamiljen kände Kim Bonnier dock inte till förrän GT började forska i ärendet:
– Och det förklarar kanske hur han hade råd med det liv han levde, säger han.
Kim Bonnier tar sig fram på hjul. Frontdelen går att koppla till en vanlig rullstol och drivs med hand- och elkraft. Till höger en bild från uppväxten, pappa Joakim och hans sista formel 1-bil upphängd på väggen.
Nåväl, detta om detta. Alla människor har sin egen historia, Kim Bonnier har sin.
Rullstolen minner om ett dyk han aldrig borde gjort.
Har du någon gång varit bitter över det som hände?
Han funderar en stund, det gör han ofta. Men nej.
– Nej, säger han. Att livet tar andra svängar än man tänkt sig, i stort och smått, är oundvikligt. Livet tog inte slut, det har bara blivit annorlunda.
