Klara, som är i 30-årsåldern, har i hela sitt liv tänkt på döden och ifrågasatt varför hon lever.
- Jag har haft självmordstankar nästan så länge jag kan komma ihåg. Jag har alltid undrat vad det är för fel på mig, säger Klara.
- Jag har aldrig känt mig lycklig som andra människor gör och jag har inte förstått varför. Jag ville inte leva, men jag ville egentligen inte ta livet av mig heller.
Klara framstår som en helt vanlig tjej och ytligt sett verkar hon inte ångestladdad eller deprimerad.
Hon understryker att hon inte haft någon jobbig uppväxt eller varit med om svåra trauman.
- Det kommer inifrån, det här. Mamma har sagt att jag pratade mycket om döden när jag var liten, att jag inte såg någon mening med livet.
Från och med 25-årsåldern började Klara att må allt sämre psykiskt. Hon började få svåra tvångstankar och vanföreställningar.
- Det kändes som om jag var två personer, en som hade de här konstiga tankarna och en som sa att sådär kan man ju inte tänka. Det som gjorde att jag sökte hjälp var att jag började få svårt att skilja på fantasi och verklighet.
Hon uppsökte själv vården och fick antidepressiva mediciner utskrivna. Men de gjorde inte att hon mådde bättre.
Hur var det när det var som värst?
- Jag tror att jag var nära att ta livet av mig. Jag skar mig i armarna, vilket jag aldrig hade gjort innan, och jag ringde kompisar mitt i natten och bad om hjälp.
För två år sedan sökte hon sig till vården igen och skickades då till psykiatriska kliniken.
När hon berättade att hon hade självmordstankar blev hon inlagd och fick prata med en psykolog som förstod henne.
Vändpunkten
Det var här det började vända för Klara. Efter att ha gått igenom en utredning fick hon diagnos - hon har en kombination av asperger och ADHD.
- Det var skönt att få diagnosen, för det gjorde att jag fick svar på en del frågor om varför jag är som jag är.
Klara har fått nya mediciner som fungerar bättre än de tidigare. Hon trivs med sitt arbete och sina arbetskamrater och tycker själv att hon är på rätt väg.
Hur ser du på framtiden?
- Jag får ta en dag i taget. Det som har hållit mig igång är att jag är nyfiken på att se hur det blir, vad som händer i livet. Det var länge sedan jag hade självmordstankar.
Fotnot: Klara har egentligen ett annat namn.