Klassisk förväxlingsfars driven in absurdum
"PFK".En till synes oskyldig bokstavskombination. Men en obegriplig bokstavstrio som årets Watsfars "Jo, det gällde annonsen" med premiär i helgen i Väskinde bygdgård kretsar kring.
I år har hon fastnat för ett verk av den inte superkände Marc Camoletti som dock är mannen även bakom komiska klassiker som "Don´t dress for dinner" och "Boeing, boeing".
"Jo, det gällde annonsen" (originaltitel "La Bonne Adresse") är en förväxlingsfars som snurrar enligt klassisk modell. Förväxlingstemat är denna gång förkortningar i annonser, ursprungligen tillkomna för att hålla nere antalet textmillimeter och därmed annonspriset. Här drivet in absurdum till fullständig obegriplighet med förväxlingar och förvecklingar, förödande och förgörande och till förförande ledande feltolkningar som resultat.
<span class=MR> Jo, det gällde...</span>
Spelplats är ett lägenhetsrum försett med i verkligheten osedvanligt många men i farssammahnag normalt antal dörrar. Här fem olika, möjliga att göra oväntade entréeer etc via.
Två damer, en konstnär (Christina Löthberg/Annika Canholm alternerar i rollen) och en pianopedagog (Inga-Lill Pettersson) - inneboende hos en revyprimadonna (Eva Pettersson) av den klassiska stammen - sätter ovetande om den andres förehavanden in varsin annons. Det gör även primadonnan. Och hennes naiva brorsdotter/kammarjungfru (Lotta Jonsson). De söker modell, pianoelev, lägenhetshyrare och livskamrat...
När de svarande börjar droppa in, samtliga med öppningsfrasen "Jo, det gällde annonsen", tar likaså förväxlingarna sin början.
Efter en något trög första akt med emellanåt förutsägbart lättköpta poänger avslutas den dock synnerligen komiskt. Detta i och med Martin Spartacus Bondessons (Gustav Pettersson) entré. Han bjuder verkligen på sig själv och sitt muskelspel.
I andra avdelningen varvar det upp rejält, situationerna är många, dråpliga och oftast penibla. Att det blir en hel del ekivoka turer är förstås tämligen givet - det är ju klassisk fars det handlar om. Snart står den manliga delen av ensemblen med byxorna nera. Samtliga. Bokstavligen. Ett antal glas grön chartreuse bidrar. Upplösningen blir - för att vara förväxlingsfars - oväntat snabb, okomplicerad och lätt att hänga med i.
<span class=MR>Strama tyglar</span>
Eva Pettersson har en stor del i resultatet. Hon svarar för regin och har hållit sina rollbesättare i strama tyglar och står för den genomarbetade scenografin. Hon har bearbetat texten, förlagt skeendet till en Visbyvåning och lagt till fräscha passusar om kongresshall etc. Och hon kreerar således rollen som den paranta primadonnan/lägenhetsinnehaverskan.
Gustav Petterssons insats som Spartacus är nämnd. Över huvud taget kreerar han tillsammans med Conny Narkun, Svante Canholm och Rolf Enström en minnesvärd kvartett osannollika kufar av skild schattering.
Eva Pettersson gör åter en kongenial karaktär med flera bottnar. De övriga kvinnliga rollfigurerna framtonar som mera verklighetstrogna och därmed spelmässigt svårbearbetade. De är mindre renodlat farslika, mera statiska och underordnade.
Förkortningar är således ett tema i årets upplaga. Och då skulle man kunna beteckna "Jo, det gällde annonsen" som PFK, Prima Föreställning Kreerad.
Så jobbar vi med nyheter