Klinteprästen Kent Österdahl är hemma igen

Det märks att den här resan har gjort ett starkt och bestående intryck på Kent Österdahl. Det kanske är sättet, på vilket han målmedvetet och inlevelsefullt berättar om sina upplevelser? Det kanske är allvaret i blicken?
Resan varade bara en vecka men ändå hann gruppen med så mycket.
Kent Österdahl är ledamot i stiftsstyrelsen för Lutherhjälpen och fick en förfrågan om han var intresserad av att åka till Haiti för att se vad Lutherhjälpen får ut av sina pengar. Resegruppen bestod av 12 personer från olika platser i Sverige. Ungefär hälften av resenärerna var präster.
Dåliga vägar
I början av november lämnade gruppen Sverige. Flygresan tog sammanlagt 27 timmar. Kent Österdahl berättar att de kom fram mitt i natten och landade vid huvudstaden Port au Prince. Bilresan in till staden visade att trafiken i landet är intensiv och hård. Vägarna är erbarmligt dåliga och även gatorna i huvudstaden är av samma kvalitet. Österdahl berättar att man inte ser några vanliga personbilar utan enbart fyrhjulsdrivna jeepar vilka är lämpligast med tanke på vägarnas beskaffenhet.
Det satsas inte på infrastrukturen i landetdet var ofta strömavbrott och vägarna var fulla av hål. Efter en vecka upptäcker man att bilister oftast håller till höger vid möten... som regel. Ska en bilist svänga till vänster väntar man inte in den mötande trafiken utan svänger direkt varvid de mötande får panikbromsa, berättar Kent Österdahl.
Österdahl berättar att hans böneliv fick en skjuts uppåt under alla dramatiska bilfärder.
Gruppen bodde på ett metodistgästhus under hela vistelsen utom en natt som de tillbringade ute på landsbygden. Nattetid är det 29-30 grader varmt och dagtid kan det vara över 60 grader varmt utanför bilen. Även invånarna på Haiti svettas mycket i värmen, berättar Österdahl.
Hjälp till självhjälp
Gruppen hade ett hårt schema och delades upp i olika grupper för att göra besök.
Kent Österdahl berättar hur Lutherhjälpen arbetar. Organisationen ger ingen direkt hjälp utom då ett land behöver katastrofhjälp. I Haiti stödjer Lutherhjälpen projekt där invånarna får ta ansvar och själva delta aktivt och driva verksamhet. Det handlar om hjälp till självhjälp som ytterst ska leda till att Lutherhjälpen inte behövs på platsen längre.
Österdahl berättar om projekt i landet som exempelvis "levande spargrisar" där lokala bönder får satsa vad de kan och starta med grisuppfödning. Ett annat projekt som stöds av Lutherhjälpen är ekologiskt odlat kaffe.
Österdahl fick även se exempel på vilken effekt direkt bistånd har. En liten by på Haiti har fått direkt hjälp i form av matleveranser från en amerikansk organisation under 30 år. Under alla dessa år har det inte skett någon som helst utveckling i byn, invånarna är helt passiva och beroende av matleveranserna.
De amerikanska givarna vill väl känna sig duktiga men det hela är mycket tragiskt, säger Kent Österdahl.
Miljöproblem
Det finns nästan ingen skog kvar i Haiti idag. Den har avverkats eftersom den stora industrin under diktaturen var att framställa träkol. Hela 97 procent av skogen är borta vilket har fört med sig att bördig jord har spolats ut i havet av regn. Detta har i sin tur fört med sig miljöproblem i havet.
Visst kan man tycka att det var idiotiskt med avverkningen men det var ett sätt att överleva, säger Kent Österdahl.
Det blir dock svårt att få tillbaka humuslagret och kunna börja odla grödor.
Kent Österdahl och hans reskamrater var på plats för att fungera som ögonvittnen och senare, väl hemma igen, ska de fungera som inspiratörer.
Lutherhjälpen stödjer lokala organisationer i landet som i sin tur utbildar invånare i demokrati och mänskliga rättigheter. På Haiti är det NCHR (National Coalition Haitian Rights) som får stöd. De som utbildats besöker fängelser för att intervjua fångar och ta reda på fakta om varför en person sitter inspärrad och omständigheterna kring detta. Det här är mycket obekvämt för regeringen.
Många i fängelserna är politiska fångar och många sitter häktade och väntar på rättegång. Österdahl berättar om fångar som har väntat på rättegång i häktet under 15 år, ingenting tycks hända.
Under samma vecka som den svenska gruppen besökte Haiti överlämnade NCHR ett öppet brev till president Aristide i vilket man kräver förbättringar bl a när det gäller rättssystemet. I samband med offentliggörandet av det öppna brevet i en radiointervju med Yvlene Gilles (NCHR) nämndes också att en delegation från Sverige befann sig i landet. NCHR vill på detta sätt sätta press på myndigheterna.
Fängelsebesök
Den svenska gruppen fick först besöka ett kvinnofängelse i Port au Prince. Fängelset anses som det finaste i landet men besökarna fick inte fotografera. De fick se ett spädbarn ligga i en av cellerna och de fick höra historien bakom dettahur fångar blir våldtagna i fängelset och föder barn i fångenskap.
Kent Österdahl berättar att en av gruppmedlemmarna var tvungen att bryta rundvandringen eftersom det blev för svårt att se och höra.
Gruppen besökte även ett fängelse på landsbygden där förhållandena är mycket sämre. Det är ett arméläger.
Cellerna är fyra gånger fyra meter. I en cell finns fyra bäddar och där lever 15-17 fångar. De flesta får ligga och sova på ett mycket begränsat utrymme direkt på cementgolvetden här synen mötte gruppen i cell efter cell. Österdahl berättar att stanken är outhärdlig, och hygien kan man inte tala om. Fångarna utfodras som djur i en ladugård. En hink används som toalett.
Gruppen besökte fängelset tillsammans med en kvinna från NCHR. Hon hade med sig basketbollar som överlämnades vid besöket. Bollarna skulle användas under fångarnas rastningfångarna rastas en halvtimme per dygn.
Ett fängelse i staden Jacmel besöktes och förhållandena var än värre där. Fängelseföreståndaren berättade att det bara går ut på att förvara fångarna utan resurser att hjälpa dem. Föreståndaren berättade att han brukar ge en liten gåva ur egen ficka då en fånge släpps.
Hopptrots allt
Även sjukhus besöktes och gruppen fick bl a träffa en kvinna som nyligen fött ett barn. De fick veta att barnet har en ögonsjukdom och kvinnan har fått besked om vilken medicin barnet skulle ha men hon har inga pengar att köpa medicinen för. Spädbarnsdödligheten är stor i landet.
Kent Österdahl berättar att Lutherhjälpens pengar gör nytta i landet men det går inte direkt att peka på något som tillverkats eller byggts för pengarna, som exempelvis en bro. Det handlar om stöd för att åstadkomma en förändring på sikt.
Trots allt elände finns det ändå hopp bland befolkningen. Österdahl påpekar att människorna är stolta och älskar sitt land. Organisationen NCHR innebär mycket för framtidshoppet. I takt med att fler och fler utbildas i demokrati och mänskliga rättigheter kan det ske förändringar i landet.
Nu är Kent Österdahl hemma igen och han förbereder en rad föreläsningar runt om på Gotland där han ska visa sina egna bilder från resan och berätta om förhållandena. Han planerar att börja föreläsa under mars månad.