Andreas Olofsson upplever att han hamnat i en Moment 22-liknande situation.
Han är inte ren, har fortfarande narkotika i kroppen, och kan därför inte få komma till behandlingshem. Men han bedöms samtidigt vara i för gott skick för att bli inlagd och få professionell hjälp med avgiftningen.
- Jag fick nobben på psyket för att jag inte ansågs vara självmordsbenägen. De tyckte jag skulle klara avgiftningen på egen hand, säger han.
Desperat hjälpbehov
Hans styvmamma Eva Norbeck Olsson är upprörd.
- Här har vi en människa som skriker desperat på hjälp, men inte en djävul tar honom på allvar. Han sitter i dörrslussen och bönar om hjälp, men släpps inte in, säger hon.
Och hon menar att han inte är ensam.
- Det finns många andra i samma situation som Andreas där ute, säger hon.
Vad hon och Andreas Olofsson efterlyser är en fungerande avgiftningsenhet.
- För att komma ur ett så tungt beroende behövs professionell hjälp och stöd under avgiftningen. På egen hand klarar man det inte, säger de.
Och de tycker det känns som ett hån att nekas för att man inte anses självmordsbenägen.
- Jag vill inte dö, säger Andreas. Men jag är rädd för mig själv och min egen självdestruktivitet.
"Jag orkar inte mer"
Han berättar hur han för en kort tid sedan i påverkat tillstånd försökt dra ut sina egna tänder. Han hade tagit med sig grova verktyg in i badrummen, men hittades av en anhörig innan det gått för långt.
Han säger att det bland annat var den händelsen som fick honom att inse att nu måste han sätta ett definitivt stopp.
- Jag vill verkligen ur det här. Jag orkar inte mer, jag är trött på det. Och jag känner hur min kropp tar mer och mer stryk, säger han.
Har du inte haft samma tankar förr?
- Jo, tankar om att sluta har jag haft. Och jag har haft perioder då jag varit ren. Men det har alltid varit något som dragit mig tillbaka. Det är som en hat-kärlek jag har till knarket. Ska jag vara ärlig så har jag väl sökt efter skäl att få börja igen.
Men vad säger att det inte blir likadant nu?
- Jag har blivit äldre. Och som jag sa, jag orkar inte med det livet längre. Jag ser ju också vad som händer med mina gamla polare, flera av dem har dött. En tog livet av sig så sent som i somras. Jag vill inte sluta så, säger han.
Andreas Olofsson är gotlänning. Han växte upp i Visby. Situationen hemma var stundtals jobbig med bland annat en alkoholiserad pappa.
Stal och gjorde inbrott
Men han vill inte påstå att det var det som fick honom att börja med kriminalitet och droger. Han vill inte skylla det på någon.
- Kriminaliteten kom först. Jag var bara 12-13 år då och det var spänningen jag sökte. Jag stal och gjorde inbrott. Snart kom också drogerna in i bilden, man luras mer eller mindre in i det. Jag började tidigt sälja och trodde jag kunde tjäna pengar på det. Men ganska snart är man fast i ett eget missbruk, säger han.
Socialt liv
Trots ett gravt missbruk har Andreas Olofsson mestadels kunnat upprätthålla ett socialt liv.
- Jag kan fungera på ett arbete och jag har alltid varit aktiv. Jag har haft körkort vid två tillfällen och jag har drivit eget företag, berättar han.
Han säger att han är duktig försäljare, vilket han även utnyttjat i kriminella syften.
- Ja, jag har sålt mycket knark, både på Gotland och på fastlandet. Det är inget jag är stolt över, men så är det, säger han.
Små chanser
Han vet att oddsen att lyckas vända sitt liv efter så många år av tungt missbruk är små.
- Men jag har något som de flesta missbrukare saknar. Jag har stödet av min familj. Utan dem skulle jag inte klara det, säger han.
Han har två systrar som ställer upp för honom, han har sin mor och sin far samt, den här gången, även faderns nya hustru Eva Norbeck Olsson.
När psykiatrin vägrade släppa in Andreas i förra veckan, lovade styvmamman att finnas där i stället.
- Jag kommer att sitta som en igel på dig, det kommer att bli stentufft, säger hon när GT träffar dem båda hos en av systrarna. Inga besök utan övervakning och ingen post förrän jag gått igenom den. Och jag tänker låsa in allt vad tabletter och medicin heter. Det blir barnvakteri dygnet runt, säger hon.
Måste bort från ön
Varför gör du detta?
- För att jag vill ha en ren Andreas, en som jag kan lita på. Och jag tycker att även den som misslyckats ska få en andra chans, svarar hon.
Efter avgiftningen hoppas Andreas Olofsson få komma till något behandlingshem. På fastlandet.
- Jag måste bort från Gotland. Gotland är inget bra ställe för mig, här finns för många knarkkompisar. Jag måste få chans att starta om någon annanstans, säger han medan hans systrar sveper filtarna tätare om honom för att dämpa frossan.