Köldavdrag

Jaha. Så var det bara fem månader kvar. I väntan på sol och lite värme. Man kan överleva en vinter. Men man kan också börja grubbla på om detta är acceptabelt. Alltså. Någon valde att flytta för flera tusen år sedan. Hit, långt åt fanders upp i norr, på gränsen till vad som kan kallas gränsen för överlevnad. Jag fick inte vara med om det beslutet. Lika lite som bebyggelsen av Hällarna föregicks det sannolikt inte av någon folkomröstning. Jag träffade en gång en bonde på norra ön som inte röstat ja till EU. Därför ansåg han sig inte heller ingå i den europeiska gemenskapen. Att Chanias gamla gränder och Kreta för mig känns som hemma är kanske inte så konstigt ändå. I hjärtat bor jag ännu kvar vid Medelhavets strand.

Ska man uthärda här uppe borde man ha kompensation. Klimatkompensering utav EU. Det kan ändå inte kallas rättvist att vi här uppe ska frysa arslet av oss medan man ännu kan bada på San Torini. Möjligen skulle kraftiga skattelättnader kunna underlätta. Ett köldavdrag. Det finns ju normer för vad som kan betraktas som existensminimum. Plus 15 grader tycker jag.

På rygg på Sjauster brukar jag sommartid räkna de vita molnkorvarna efter airbussar och boeingplan. Fördunklingen av solen ska visst värma flera grader i framtiden. Ska man verkligen flyga för nöjes skull när man vet att det bidrar till klimatförstöring? Men numera kan man klimatkompensera. Mina bästa vänner tycks ha infört någon form av kamratkompensering. När de far iväg kompenserar de mig som är kvar i kalla nord. I ett brev från Uruguay har jag fått någon slags exotisk växt. Den växer enbart av luft och vatten och skulle förmodligen få Trädgårds-Kajsa på jobbet att gå i spinn. Från Kalifornien har jag fått gyllene frön. Californian Gold. I somras blommade hela trädgården och för en gångs skull fick min fastighetsmäklare rätt. När vi köpte huset påstod han sturskt att det ligger i "Visbys Beverly hills". Sex år senare har han fått ett frö av sanning i sitt påstående. Till saken hör att de flesta av mina vänner som också köpt av denne flitige huskrängare, men på vitt skilda platser i stan, också påstås ha investerat i just Beverly hills...

Min bästa fint för att lura frusna känslor är att projicera målbilder. Rimfrost. Gnistrande snö. Borrskäret som skorrande skär genom is och abborrar i mängd sprattlande i solen. Jag vet inte vad du har för målbild av dig själv. Ofta är jag en galen labrador. En sån där spattig som hoppar högt och kastar sig över alla bollar man slänger till den. Jag har ingen större utbildning, men med en labrador kommer man långt. Målbilder är svåra att fånga med kameran. Har man ingen kan man få låna av någon vänlig själ. En vän och barnmorska förklarade en gång att en kvinna vill ha en snäll man som står vid disken och visslar. Det viktiga är inte att han diskar. Visslandet har en trivsam effekt på förhållanden. Och på jobbet. Jag har provat på båda ställena, somliga dagar med lyckat resultat.

I november kan GA kännas långt bort som en ketchupfabrik i Ukraina. Tidiga morgnar är jag på väg på cykel mot nordpolen. Förvandlas till Ola Skinnarmo, i höjd med Märtas kiosk domnar fötterna. Kämpar. Ola skulle aldrig ge upp. Kupans röda kors skymtar som ett krigssjukhus bakom tjocka gardiner av regn. När jag äntligen kliver in genom personaldörren på Sibiriensidan av arbetsplatsen bli jag glatt förvånad. Fantasi är något fantastiskt.

När kvicksilvret sjunker finns egentligen bara tre beprövade dopingmedel. Bastu. Vinterbad i havet. Och havsöring. I går skulle vi till dagis. Men va´fasen? Bara en liten stund? Krängde på vadarbyxorna, sexåringen satt inne på stranden. Det tog bara minuter innan det small. Spöet i båge, grov fisk i ena änden och en jublande dotter på stranden. Att få komma till dagis och berätta om morgonens äventyr för fröknar och kompisar, den stora hanen med krokig mun, kampen, pappan som blev biten i pekfingret och hur öringen skulle hinna leka och göra nya ungar innan den så småningom kanske hamnar i ugnen och därför släpptes tillbaka, det är värt ganska många frusna stunder.
I väntan på nästa sommar.