Konferens med fokus på vård i livets slutskede

Kommunalrådet Björn Jansson (s) inledde konferensen med att nämna att sedan några år har kommunen byggt ut anhörigstödet och man har utsett anhörigkonsulent och anhörigombud. Numera kan en anhörig som vårdar i hemmet få kostnadsfri avlösning då så krävs. Björn Jansson sa att man har tagit några steg men att det finns än mer att göra.
Bimbi Ollberg, sjukhuspastor, talade om bemötande av anhöriga. Han påpekade att det många gånger inte är helt klart vilka som egentligen är anhöriga. Det är inte alltid den närmaste och många lever utan några anhöriga alls i dagmånga glöms bort.
Viktigt ögonblick
Bimbi Ollberg berättade episoder ur det verkliga livet. Han berättade hur han såg till att en gammal man som led av Parkinsons sjukdom fick möjlighet att besöka sin sjuka hustru de sista två timmarna hon hade kvar att leva. Hur viktigt det var för den här gamle mannen att få vara närvarande i dödsögonblicket.
Ollberg påpekade hur viktigt det är att anhöriga får kunskap som gör att de kan vara beredda på förändringar. Att de måste möta ärlighet i kontakterna med vården.
Han berättade om hur förödande det kan vara att hålla en allvarlig sjukdom hemlig för närstående. Syftet kan vara att skona de närstående från den hemska sanningen men istället berövar man dem möjligheten att mentalt kunna förbereda sig på vad som ska hända.
En svår berättelse
Ett inslag under konferensen som berörde mycket var när en kvinna gick fram och berättade hur hon upplevde sin situation då hennes man fick obotlig cancer. Hon beskrev hur hon och hennes man slets mellan hopp och förtvivlan under den svåra kampen mot sjukdomen. Hur viktigt hoppet var och hur svårt det var då hoppet till slut helt togs ifrån dem.
Hon var inte förberedd på den overklighetskänsla som fanns en lång tid efter att hennes man hade gått bort.
När hon i efterhand har gjort en bedömning kom hon fram till att för hennes del var hemtjänsten mycket viktig under sjukdomstiden. Det var samma personal hon träffade hela tiden vilket gjorde att de kom varandra mycket nära.
Kontakten med sjukhuset upplevde hon som mycket bra. Det var vården av hennes egen själ som kom att bli det stora negativahon hade behövt någon att prata med, någon som hade erfarenhet av en liknande situation och som kunde förstå.
Onkologavdelningen
Sjuksköterskan Ann-Britt Larsson berättade om arbetet på lasarettets onkologavdelning och om anhörigstöd i livets slut. Hon berättade att avdelningen är ny på lasarettet och att alla som arbetar där själva har valt detta.
Det är en mycket speciell avdelning som inte liknar de andra på sjukhuset. Här kan kontakten med en patient ibland sträcka sig över flera år vilket gör att personalen bygger upp ett speciellt förhållande till patienten och familjen. De dagliga rutinerna på avdelningen styrs av patientens rytm. Personalen försöker tänka på att ta prover då patienten själv har vaknat. Det är en lugnare tillvaro.
Personalen arbetar i paren sjuksköterska och en undersköterska. Patienten får två kontaktpersoner på avdelningen.
Det finns en tillgänglighet under hela dygnet och patienten eller anhöriga kan ringa när som helst. Avdelningen har också möjlighet att kunna ta emot en patient som har blivit sämre när som helst utan att man måste gå via akutmottagningen.
Möjligt att övernatta
Det finns även möjlighet för anhöriga att få sova kvar vid den sjuke. Det finns inga fasta besökstider utan de anhöriga får gå och komma som de vill.
Man har en policy som innebär att det ska vara lätt för en anhörig att få prata med läkareman brukar kunna ordna ett sammanträffande under samma dag som önskemålet har kommit.
De anhöriga ska få ta del av vården och vara så nära patienten som möjligt. Det är viktigt med kroppskontakt.
Ann-Britt Larsson påpekade också att om patienten vårdas i hemmet är anhöriga en direkt förutsättning för att det ska lyckasfinns det ingen anhörig krävs det för mycket av hemtjänstpersonalen.
Hon berättade också att anhöriga ibland kan vara kritiska till vården och att detta oftast beror på dålig information.
Det är viktigt att man vänder trenden så att man gemensamt kan kämpa för att patienten får det så bra som möjligt, sa Ann-Britt Larsson.
Efter att en patient har avlidit finns kontaktpersonerna kvar för den anhörige. Ann-Britt Larsson konstaterade att anhöriga är viktiga i vården.
Birgitta Andershed, lektor vid universitetet i Örebro, presenterade studier och forskning när det gäller anhörigsituationen.
Hon påpekade att den anhörige vill att den sjuke ska ha det så bra som möjligt och om detta lyckas så mår den anhörige bättre. Hon sa också att de anhöriga är en riskgrupp för ohälsa och att det informella och professionella stödet är viktigast.
Det svåraste är just information, kommunikation och personers förhållningssätt.
Birgitta Andershed förklarade att döendet är ingenting vi vanligtvis har för vana att prata om i vårt svenska samhälle trots att vi dagligen bombarderas med det via TV:s nyhetskanaler. Faktum är att vi alla drabbas men vi vet inte när.
Det finns olika uppfattningar om ritualer i samband med död och det är inte vanligt att folk pratar om livsåskådning eller religion. Det är vanligare att en invandrare får frågor av det här slaget än att en svensk får det.
Medverkande under resten av konferensen var skådespelaren Evert Jansson som kåserade om samverkan "Mitt eller ditt revir".
Vivianne Folkegård och Margareta Möller, Röda korset, pratade om att vara frivillig i anhörigarbetet.
Christianne Simson, utbildare av vårdpersonal i Uppsala, talade om anhöriga i vårdkedjan från akuten till geriatriken.
Anhörigkonferensen som hölls i hörsalen på P 18 hade 120 deltagare.