"Korna blev räddningen"

Måndagen den 4 augusti 2008 kommer alltid att vara ett datum som Lena och Olle Eriksson minns med förtvivlan. Det var dagen då en våldsam brand utbröt i deras ladugård, en brand där totalt 111 av parets kor fick sätta livet till i lågorna.
Olle Eriksson var ensam hemma och försökte förgäves få ut ungdjuren som stod inne i ladugården.

En trygghet
- Elden var mig hack i häl när jag öppnade grindarna, men korna bara stod där. För dem är ladugården en trygghet, säger Olle.
- Jag var i Visby när det hände och jag hörde på radion att det brann på en gård vid Liffrides i Lärbro. Jag stängde av, förstod på något vis att det var hos oss. Och när jag kom hem igen... Allt bara brann. Allting. Det såg ut som en krigsplats, minns Lena.

Går vidare i livet
Paret Eriksson guidar GT på gården, där man nu är i full färd med att bygga nytt. För det här besöket handlar egentligen inte om branden, utan om det som hände sedan. Om hur Lena och Olle tänkte, hur de hanterade vardagen, och hur de gick vidare i livet.
Ladugården blev totalförstörd i branden. Silon som stod intill brandskadades och kan inte längre användas. Hade vinden legat på åt andra hållet hade säkerligen även bostadshuset fångats av lågorna, men det klarade sig.

Rykande inferno
Lena och Olle miste 111 djur i ett enda slag, och hela gården förvandlades i samma stund till ett rykande inferno.
Men att ge upp livet som mjölkbönder föresvävade dem aldrig.
- Nej, det hade inte känts bra. Då hade vi ju fått hitta en annan syssla i stället, resonerar Lena.
Utöver de drygt 100 korna som fick sätta livet till i branden, hade Olle och Lena ytterligare 60-70 kor ute på bete. De klarade sig, och det blev också lite av räddningen även för Lena och Olle.

Korna behövde oss
- Vi hade en anledning att stiga upp varje morgon; korna behövde oss. Korna ska mjölkas två gånger om dagen, och det gjorde att vi ändå mitt uppe i alltihop fick något slags struktur på tillvaron, säger Olle.
Nisse Rosenqvist bor granne med paret Eriksson. Han hade nyligen slutat med mjölkproduktion och direkt efter branden upplät han sin ladugård till Lenas och Olles drygt 60 kor. Den ladugården används fortfarande medan Erikssons nya byggs.

Ovärderlig hjälp
Nisses hjälp har varit ovärderlig, liksom det stora stöd som Lena och Olle fått från vänner och bekanta, från prästen Maud Nordgren-Andersson, från folk i trakten, från den gård i Väte där man en gång drabbats av ett liknande öde. De har fått stöd och samtal från människor de knappt ens visste att de kände.
- Det har varit otroligt värdefullt. Om någon skulle drabbas av något sånt här igen ställer vi gärna upp, säger Olle med värme i rösten.

Större besättning
Nu tänker paret Eriksson utöka sin besättning. En ny silo håller som bäst på att gjutas på gården, en ny ladugård ska uppföras och en parkering för traktorer och andra maskiner är på gång.
När allt är klart kommer gården att ha runt 300 kor.
- Att mista alla djuren var det värsta av allt, helt klart det värsta. Men vi ville ha kor igen. Korna är motorn på en gård, tar man bort dem måste man nästan lägga ner allt annat också, säger Olle.

Familjemiddag
Kvällen innan den stora branden hade hela familjen Eriksson, Lena och Olle och deras två döttrar, samlats i Ireviken för en familjemiddag.
- Då, när vi satt där, sa jag att i sommar ska vi inte bygga om eller bygga till någonting någonstans. Då ska jag få ordning på trädgården och vi ska bygga en altan, berättar Lena.
- Och så hände det här...

Återkom nästa år
Vad som orsakade branden den där måndagsmorgonen i augusti i fjol vet man fortfarande inte. Teorierna är två: endera var det ett elfel, eller så självantände det nyslagna höet.
- Men det som har hänt har hänt, och livet måste gå vidare. Men vill ni se den där altanen så får ni återkomma nästa år, säger Olle Eriksson och skrattar.