"Varför sitter flickan på marken, pappa"?
Det är högsommar, vi är på väg ut på äventyr och för en mikrosekund överväger jag därför att plocka fram någon av de vita lögner som varje förälder med självbevarelsedrift har samlat på sig. (Pappa har inget hår därför att han tänker så mycket. Snus smakar som bajs, ungefär.) Men jag kan inte förmå mig att ljuga.
”Flickan sitter på marken och ber om pengar. För hon har inga pengar att köpa mat för”, säger jag och försöker titta sonen i ögonen. Men han släpper henne inte med blicken. Detta trots att vi precis har varit inne i sportaffären och spenderat långt över tusen kronor på spännande campingutrustning. Helt plötsligt är inte trangiakök, liggunderlag, ficklampor och tältpinnar lika spännande längre.
”Varför har hon inga pengar? Varför har hon ingen mat? Har vi pengar, pappa?”
Han är osäker, nu flackar blicken och det är smärtsamt tydligt att hans verklighetsuppfattning har fått sig en rejäl törn. Jag känner att jag inte kan backa bandet och svarar så uppriktigt jag bara kan.
”Flickan kommer från ett annat land. Många som bor i det landet har inga jobb och om man inte har något jobb så får man inga pengar att köpa mat för. Du vet ju att både pappa och mamma jobbar på dagarna. Så vi har pengar till mat.”
”Ska vi ge pengar, pappa?”.
Jag gräver i kortbyxorna och halar fram tjugo kronor. Sonen – en i sociala sammanhang ganska blyg person – tar sedeln i handen och går med bestämda steg fram till flickans plastmugg och stoppar ner pengarna. Samma procedur kommer sedan att upprepa sig under resten av sommaren.
Vi har pratat en hel del om tiggare den här sommaren, jag och den snart fyraårige sonen. Han verkar inte kunna förstå hur samhället kan tillåta sig att titta bort när det sitter folk på gatorna och ber om hjälp. Han verkar heller inte begripa varför inte alla människor sträcker fram en slant till den sargade flickan som sitter utanför vår mataffär.
Jag har inte vågat berätta för honom att det finns folk som vill förbjuda flickan att sitta där, det tar liksom emot lite för mycket. Jag tror inte att han skulle förstå ändå. För det går stick i stäv mot vad han får lära sig på förskolan. Ni vet, sånt där om att man ska ta hand om sina kompisar, också såna som kommer nya och som man inte känner. Och det där om att man ska dela med sig.
Jag vet att det ibland är lätt att glömma bort att försöka vara snäll, jag glömmer det själv både nu och då. Man har helt enkelt inte tid när ekorrhjulet snurrar allt fortare. Men jag tycker ändå att vi måste försöka. Okej?