Jag är en ansvarstagande småbarnsfar. En heltidsarbetande och pensionssparande vuxen man som ägnar delar av den lilla fritid jag har åt att skjuta ihjäl rivaliserande gangstergäng, pressa folk på pengar och leva rövare i största allmänhet. När jag inte bygger upp mitt maffiaimperium eller strider mot horder av zombies, så händer det att jag kör racerbil i såna svindlande hastigheter att plasma-tv:n ibland har svårt att hänga med i svängarna.
Och så sent som härom natten lekte jag detektiv i Los Angeles.
Det var 1940-tal och jag bar filthatt och välskräddad kostym. I innerfickan låg min polisbricka och någon larmade om ett nytt fall. Min uppgift var - och är fortfarande - att lösa fallet. Det kommer att ta tid innan jag har tagit mig i genom tv-spelet LA Noire, ett episkt äventyr som tagit närmare sju år att färdigställa.
Jag har gillat tv-spel ända sedan jag installerade mitt första Nintendo i pojkrummet på Terra Nova. Då var spelen taffliga och branschen befann sig i sin linda. Grafiken var pixligt grovhuggen och manusförfattare var en yrkestitel som tv-spelsutvecklarna inte kände till. Så ser det inte ut längre.
I dag påminner spelen mer om filmer, historierna kan mäta sig med noveller och spelbranschen är en industri som omsätter hisnande miljonbelopp.
På Gotland arbetar redan nu ett 50-tal personer i spelbranschen. Lägg till dem som studerar vid högskolans spelutbildning och du hittar personer som kommer att skapa nya jobb på Gotland, var så säker.
Läs mer om den gotländska spelindustrin på sidorna 4-5 i dagens GA.
(Och nej, man blir inte våldsam av att spela tv-spel. Det är struntprat.)