Västanå Teater och Riksteatern gästar Hemse och Slite med ”Kung Domalde – den oförvitliges saga efter Sofokles Kung Oidipus”.
Du känner säkert till Sofokles antika drama, om Kung Oidipus som spås att döda sin far och äkta sin mor.
Västanå Teater i samarbete med Riksteatern berättar historien på sitt vis genom att flytta den till fornnordisk tid, där Kung Domalde styr det uppdiktade riket Svitjod. Ett land som är långt borta från välmående.
Det här är en deckarhistoria, ett cold case. Det är kris i landet, pest härjar, det är missväxt och folk dör.
En siare talar om att landets olycka beror på att det finns ett ouppklarat mord i riket, och att man måste söka upp vem som är den skyldiga och ställa den personen inför rätta. Ju längre tiden går desto tydligare blir det för alla att den skyldiga är kungen själv, som görs av Jakob Hultcrantz Hansson.
– Kungen förstår det sist av alla, i vår version, att det är så. På ett fasanfullt sätt dessutom. När han inser det här tycker han att hans ögon har lurat honom och lett honom fel, därför sticker han ut dem.
Intervjun sker via telefon. Jakob sitter på ett hotellrum i Ludvika. På kvällen ska han och ensemblen spela på en teaterscen i Vansbro, tror han i alla fall... Turnén har varit igång sedan i februari och det börjar bli svårt att hålla reda på vilka platser som gäller.
– Vi har kanske spelat på 15-16 ställen och har 25-30 kvar, säger han.
Den laddade scenen då Kung Domalde skadar sig själv är stark och blodig.
– Det görs på ett väldigt teknisk och rituellt sätt. Obehagligt är det, men inte naturalistiskt. På Västanå ingår det i estetiken att försöka förhöja verkligheten, att göra den mer än bara verklig, förklarar Jakob Hultcrantz Hansson.
Vi pratar lite om det där med effekter och teknik, att för mycket sådant tar död på publikens fantasi och stjäl fokus från själva dramat.
Jakob berättar om Shakespeares pjäs Henrik V, där man vädjar till publiken att öppna sina sinnen lite extra, med repliken:
”Think, when we speak of horses, that you see them printing their proud hoofs in the receiving earth.”
Det vill säga att man kan inte visa allt i berättelsen på en teaterscen. Det är upp till publiken att visualisera den.