Roland Sundelin jobbade länge som bland annat säljare och var delägare i ett förlag i Stockholm. 1990 kom han och hustrun, som är bördig från Öja, över en gård i Havdhem, vilket blev starten på parets drömliv.
- Jag var 38 år och mitt i livet. Vi ville leva på landet, och jag ångrar inte det - men det kostade en fot, säger han när GT besöker honom i den handikappanpassade lägenheten i Visby där han och hustrun bor sedan ett år.
Fick klippa av stöveln
Gården köpte de 1990, och på nyårsaftonen 1992 skulle Roland Sundelin släppa tre kvigor på ett större utrymme inne i ladugården.
- Jag släppte de två första utan problem, och jag sparade den lugnaste till sist. Hon var den snällaste av allihop, men när hon släpptes fri sprang hon ett varv där i höet, sedan tittade hon på mig, rusade åt mitt håll och sparkade mig rakt över benet, berättar han och pekar på sitt vänsterben - amputerat halvvägs upp på smalbenet.
Roland Sundelin trodde först inte att det var något allvarligt; han jobbade vidare men tillbaka inne fick han klippa av sig stöveln på den då svullna foten. Det blev ett besök på Visby lasarett, men han gick fortfarande på sitt skadade ben.
- Hade jag lagt mig ner och låtit ambulansen hämta mig hade benet kanske gått att rädda. Men när jag stödde på benet så skadade jag fler nerver, som aldrig återhämtade sig.
Familjen behöll gården och Roland arbetade vidare så gott det gick, på rejäla doser av smärtstillande medel. Vid ett tillfälle råkade han ut för ännu en olycka: benet lydde inte under en traktorfärd och Roland körde av vägen, med whiplashskada som följd. Redan vid olyckan med kvigan skadade han dessutom ryggen, som senare stelopererades.
Tuff tid
År 2000 amputerade man hans ben, gården såldes och Roland blev sjukpensionär. I fjol flyttade paret till Visby.
- Jag saknar livet på landet, varje dag. Men samtidigt vill jag inte tillbaka dit; sett till mina förutsättningar är det här det bästa för mig, säger Roland Sundelin.
- Men visst har jag varit bitter, jag har ångrat mig djupt, och det har varit tufft.