Låg ambitionsnivå hos facket

Sommaren närmar sig och för många innebär det semestertider. I Sverige har vi sedan 1978 lagstadgad semester på fem veckor. Jämförelsevis är det bättre i England med 28 dagar, dock betydligt sämre i Kanada med 10 dagar. Men många yrkesgrupper har genom fackliga avtal förhandlat sig till längre semestrar och kortare veckoarbetstid än 40 timmar. Statsanställda över 40 år har rätt till sju veckors semester.
Syftet med semestern är tid för vila och återhämtning och just detta brukar jag fundera kring. För som nämnts ovan varierar semesterns längd och oftast är det de med fysiskt krävande jobb som har kortast semester och längst veckoarbetstid. Några som verkligen behöver kroppslig återhämtning.
Hur kan det vara så? Ja förklaringen är förmodligen att de fackliga organisationerna inte prioriterat frågan för grupperna med de tyngsta jobben. Precis som man år ut och år in hamrar in mantrat att ofrivilliga deltider ska förvandlas till heltider, utan att något nämnvärt händer.
Innan nu fackliga representanter börjar vässa argumenten och påstå att detta är en antifacklig text vill jag säga att jag har stor respekt för den fackliga historien. Men något har gått fel på den historiska vägen när de med tyngsta jobben oftast har kortast semester och längst veckoarbetstid.
Mats Jönsson