Det är kris i torpet. Halsarves härskarinna rekommenderar mig att gå och hänga mig. Tillexempel i en av takbjälkarna på övervåningen. Så blir vi kanske av med det onda. Ojdå! Det där kom att låta hemskare än det egentligen är. Men det är illa nog. När detta skrivs dras författaren nämligen med grava ryggproblem. Gångarten är inte av denna världen. Jag är Den Vandrande Märlan. Det är till och med så illa att golf vore otänkbart.Frun rekommenderar alltså den gamla metoden att hänga i armarna för att räta ut ryggen och kanske något lindra värken. Den ryggbehandlare jag tidigare konsulterat några gånger har lång väntelista. Ty svenska ryggrader äro icke endast i moraliskt hänseende av allt sämre kvalitet.När detta alster är färdigskrivet ska jag alltså hänga mig. Jag skriver medan en tablett av märket "Voltaren" ännu har lite effekt. Man vill ju trots allt inte bara lägga av och gå miste om det furstliga honoraret.Det är förstås inte av samma klass som Red Tops på sin tid. Jag minns en notis om att han tjänade mer än ärkebiskopen. Och en biskopslön går ju inte av för hackor. Även om prästerskapet numera ofta anser sig behöva dryga ut sina löner med lite extraknäck.Den där tabletten Voltaren ska för övrigt inte uttalas som om det rörde sig om gymnastik. Slutet ska vara som i blommande syren har jag lärt mig.Voltaren som i gymnastik skulle annars inte ha varit helt opassande eftersom man vid unga år i Finland höll på med ganska avancerad gymnastik och faktiskt slog volter både framåt och bakåt. Frivolterna finslipade jag för övrigt vid ett återbesök i Lau som 13-åring en sommar. Den tidens höstackar visade sig vara utmärkta att träna volter över. Men så där är det. Ingen anar idag att Halsarves vandrande märla en gång i tiden som 17-åring tränade ihop med Jukka Jalava och Kaino Lempinen. De var äldre och deltog i Helsingfors- olympiaden. Om jag minns rätt kom Lempinen fyra på bygelhäst.Ack ja! Det var då det. För min del blev det ett abrupt slut med både gymnastik, fotboll, bandy och allt vad man nu höll på med. Jag fick lite för nära kontakt med Statens Järnvägar. Det vill säga, jag krockade i Hemse på motorcykel med en av deras rälsbussar, som då ännu trafikerade Gotland. Då var jag 18 år och hade just återvänt till Gotland för att stanna för gott.Istället för gymnastik och fotboll blev det sträck, gips, feber, värk och bäcken på Visby lasarett. Doktor Odén lade pussel med höger underben och lyckades faktiskt länka ihop det något sånär. Men det tog sin tid. Två år på kryckor. Långt senare förklarade Odén, att det var det värsta komplicerade benbrott han lyckats lappa ihop.Men till och med den inledande långa tiden på lasarettet hade sina ljusa stunder. Hälften av oss på den allmänna salen med sexton platser var nämligen ganska jämnåriga ynglingar, som strulat till det med knarr. Doktor Odén var ingen älskare av detta fordon.Jag låg uppe vid fönstret med en galen Visby-yngling, som kunde en oändlig massa historier. Sånt är bra mot feber och värk. Han slog alltid sitt - och snart även mitt - karlsbadervatten på blommorna i fönstret. Resultatet blev, att vi ständigt hade förstoppning och att blommorna dog. Hämnden togs ut i form av lavemang i tvättrummet, så att man kunde ligga och blåsa såpbubblor från två håll.En värnpliktig stockholmare hade firat muck med lite olyckligt slut. Han hade somnat på en väg och fått både på armar och ben överkörda av en bil. Hela han var ett krispaket i gips. Tungan var emellertid fortsatt helt rörlig.Ett biträde skulle göra en del noteringar om hans unga person sedan han rullats in på salen. Hon frågade bland annat vad han hade för yrke. "Jag är mannekäng hos Adamssons", blev svaret från ekenskisen. Jag är lite osäker på om det noterades.(Eftersom det var så länge sedan, så kanske det för klarhets skull ska sägas, att Adamsson var en institution som landets ledande kondomtillverkare).Odén lyckades alltså fixa ihop mitt ben något sånär. Till och med spelade jag efter några år lite tennis. Wimbledon blev dock aldrig aktuellt. Om jag minns rätt - vilket inte alls är säkert - så hade jag i alla fall en fruktansvärd förstaserve. Andraserven var däremot ganska usel.Den var helt enkelt av den klassen som en tourspelare enligt legendariske Bengt Grive var utrustad med: "Han har så dålig andraserve att han inte vågar gå på nät, eftersom han då riskerar att få bollen i nacken".Sådär! Nu är det slut på effekten av Voltaren-tabletten.
