Riksdagspartierna besitter en generande okunskap gällande särskolan och intellektuellt funktionshindrade människors livsvillkor. För några år sedan arrangerade Riksföreningen Grunden en paneldebatt, där det framkom att endast ett av partierna kände till den forskning som pågått i Sverige sedan drygt tio år och som visar att särskolan inte är bra, varken för de berörda eleverna eller för samhället. Flera av partirepresentanterna skyllde på forskares oförmåga att nå ut med sin forskning, i stället för att se till sitt eget ansvar som politiker att söka upp relevant kunskap för sin politik. I en debattartikel i DN 3/2-2012 där professor Magnus Tideman och fil. dr. i pedagogik, Kristina Szönyi presenterade sin forskning i ämnet verkar ha gått samtliga berörda förbi. Forskarna påtalade att Sverige snart är ensamt om att ha särskola som en egen skolform. Att riksdagspolitiker inte har kunskap om aktuell forskning i frågor som de utformar sin politik tycker jag är skrämmande. Ännu mer skrämmande är det faktum att man även konsekvent verkar ignorera de berörda människornas röster. Jag som har pluggat i särskolan i sju år anser att Särskolan bör skrotas, då många elever upplever att den leder till stigmatisering, bristfällig utbildning och försvårande av inträde på arbetsmarknaden på grund av de ogiltiga betygen och fördomarna om intellektuellt funktionshindrade människors kompetens, som inte minst förstärks av att ha gått i särskola. Dessa erfarenheter är även underbyggda i forskning. Hur ska stöd för särskilda behov då ersättas? Förutsättningarna för detta finns redan i dag - problemet är att de inte följs. I skollagen står att alla skolor skall erbjuda undervisning och vid behov individuellt utformat stöd till alla elever, oavsett förutsättningar. Särlösningar som särskolan är därför inte nödvändiga. De resurser som i dag läggs på särskolor kan i stället läggas i den "vanliga" skolan. Men på grund av bland annat vissa kommuners dåliga ekonomi, t.ex Region Gotland väljer man att skyffla över resurskrävande elevgrupper på särskolan, som utgör en annan budgetpost och därmed inte belastar kommunens skolbudget. Det finns inte heller utrymme att erbjuda mindre klasser och speciallärare i den utsträckning som skulle behövas idag. Jag som är förre detta särskoleelev anser att oavsett om en elev är funktionshindrad eller inte, ska kunna få inträdde till arbetsmarknaden och möjligheterna till högre utbildningar på landets högskolor och universitet.
