Ledarhunden Vissy blev vital pensionär

För ett par veckor sedan berättade GA om synskadade Maud Åkesson och ledarhunden Vissy.
Vissy hade börjat bli till åren, drabbats av starr och Maud och maken Nils Erik hade flyttat. Det gjorde att Maud inte längre kunde lita på Vissys hjälp.
Valet stod mellan att låta henne bli sällskapshund hos någon annan eller avlivning, något Maud ville undvika.
Hennes trotjänare sedan nio år var mer än väl värd några kravlösa år som pensionär, menade hon. Nu ser det ut att bli så.
Hundälskaren Ola Sandblom från Lummelundsbruk läste nämligen artikeln och ringde direkt till Åkessons. De är bekanta sedan tidigare, bland annat genom Olas företag Visby motorcentral.
Beslutet föregicks dock av viss eftertanke. Ola är medveten om att Vissy kanske inte har så många år kvar.
Det är heller inte mer än ett år sedan Ola miste sin bullterrier Börje, motorcentralens "ansikte utåt" och en av Gotlands mest avbildade vovvar. Saknaden är fortfarande stor.
Han har alltså tagit en medveten risk för framtida sorg. Ändå var beslutet enkelt, säger Olajust tack vare hans kärlek till hundar. Familjen har länge längtat efter att "bli med hund igen". Nu innebar det dessutom möjligheten att ge Vissy en andra chans...
Hon har jobbat hela sitt liv och är värd att få leva ett riktigt "hundliv". Hon kan leva i många år till, hoppas jag.
Efter samtal med hundskolan i Sollefteå, där Vissy kommer ifrån, bestämdes att familjen Sandblom fick adoptera henne.
Vi hämtade henne på fredagen efter artikeln. Hon slängde sig om halsen på oss, så vi tog hem henne till Lummelundsbruk där hon klev rakt in i vårt liv!
De enda som hade några mindre förbehåll var familjens två katter, men när de hälsat ordentligt försvann tveksamhetennu sover de till och med tillsammans!
<span class=MR>Havsbad på morgonen</span>
På köpet Vissy fick ett nytt "jobb"...
Jo, hon jobbar deltid här på motorcentralen om dagarna, säger Ola och skrattar. Hon ser till att det finns god mat att äta och folk som klappar henne. Hennes starr utgör inga problem. Synen är för dålig för en ledarhund, men fullt tillräcklig för att hon ska kunna fånga hundgodis i luften, berättar Ola.
Vissy tar väl vara på all sin kravlösa tid.
Hon far omkring som en skållad råtta, simmar i havet på morgnarna, lunchpromenerar på Galgberget, dyker i snön, leker med andra hundar och kan gå omkring och mysa utan att bry sig om något.
Hon har fått nya leksaker och en toffel som hon brukar bära omkring.
Så har även Vissys fritid med Maud sett ut, parallellt med nio års förtjänstfullt arbete.
Hon har älskat både selen och fritiden och är väl förtjänt av att få vara kravlös på heltid. Hon mår jättebra och det är jag glad för, men det är klart jag saknar henne. Vi har fått en väldigt fin kontakt.
<span class=MR>Dålig snöröjning</span>
Just nu håller Maud på att skola in sitt nya hjälpmedel, den 2,5 år gamla labradoren Pelle som anlände måndagen efter Vissy flyttat.
Hon berättar att det kräver mycket tid och arbete att lära honom alla nya miljöer, men att den första tiden har gått väldigt bra.
När snön kom tillbaka blev det dock betydligt krångligare...
Det skottas så dåligt! Det är jättesvårt att hitta trottoarkanter och övergångsställen, vilket gör det besvärligt för både mig och Pelle. Utan riktmärken vet man inte var på vägen man hamnar.
Extra besvärligt är det kring Norrgattrondellen, som hon ofta passerar.
Det är olika skottat från dag till dag, ibland inte alls.
Hon har dock gott hopp om att Pelle kommer att bli en lika bra ledarhund som Vissy varit.
Det är en jättefin och klok liten hund, så det ska nog gå bra!