Leif Petterssons kontorsrum på vaktmästeriet på Visby lasarett liknar inget annat arbetsrum i regionen. Det pampiga skrivbordet, som tillhört byggnadsnämndsordföranden Henning Jakobsson, blev över i samband med kommunsammanslagningen 1971 och det har sedan kompletterats med andra fynd från kommunens överskott. Allt gedigen 30-talsstil.
Riktigt så länge har Leif Pettersson inte jobbat för Region Gotland. Han började jobba som kontorsbud för Visby stad 1967. När Leif går i pension har det gått jämnt 50 år sedan dess – och frågan är om någon annan anställd i regionen har jobbat lika länge i organisationen.
Leif Pettersson hade slutat åttan i Fole skola och sökt till en el- och teleutbildning vid yrkesskolan på Broväg när han såg annonsen om att Visby stad sökte ett kontorsbud till sitt vaktmästeri. Suget efter att få tjäna egna pengar var större än studielusten och Leif fick jobbet, 14 år gammal.
Han minns hur Visbys alla springgrabbar samlades vid posten på Donnersplats på morgnarna. De andra grabbarna kunde knattra iväg på packmopeder, men eftersom Leif inte hade åldern inne för att köra moped fick han, till en början, knoga uppför backarna på cykel.
– Det var så det började. Jag hade min postsväng, och det är ju i princip samma jobb som jag har i dag, skrattar Leif Pettersson.
Det är förstås en sanning med modifikation. Verksamheten på enheten för vaktmästeri och transport, som Leif Pettersson är chef för, har vuxit och förändrats under årens lopp. Här jobbar 22 personer i dag och packmopederna har förpassats till historien. De har ersatts av sju bilar, varav två lastbilar, som svarar för distributionen ut över ön.
Vaktmästeriet är som ett postkontor. Leif minns hur man på 90-talet talade om ”det papperslösa kontoret”, men antalet försändelser från regionen ökar stadigt och här hanteras varje år hundratusentals försändelser. Samtidigt ökar också antalet artiklar som skickas ut till regionens verksamheter från varuförsörjningen.
Leif Pettersson har alltid gillat sitt jobb. Inte minst för att han hela tiden har kunnat påverka utvecklingen av verksamheten. Det har bidragit till att han har blivit kvar så länge.
– Jag tycker om att lösa problem för andra. Att utveckla och tänka ut nya lösningar, det är sådant som driver mej, förklarar han.
På den här enheten har man också ansvar för bårhuset och det har blivit ett ansvarsområde som ligger Leif Pettersson varmt om hjärtat. Under många år fungerade han som obduktionstekniker. Innan patologen klev in i obduktionssalen öppnade Leif kropparna och plockade ut organen och med tiden lärde han sig hur en hjärtinfarkt eller blodpropp såg ut. För några år sedan flyttades obduktionerna till Karolinska och i dag handlar bårhusarbetet mer om att göra bårhuset tillgängligt, bland annat för sörjande som behöver ta avsked av anhöriga. Ett vaktschema gör det möjligt för anhöriga att få tillträde till bårhuset alla dagar i veckan.
– Den möjligheten är viktig. Där kan de anhöriga landa i det tragiska som har hänt och många säger att det känns bättre efteråt.
Att ingå i det vaktschema som håller bårhuset öppet, blir också den enda arbetsuppgift som Leif Pettersson kommer att fortsätta med efter den 24 mars, som blir hans sista riktiga arbetsdag efter 50 år i regionens tjänst.