Lena Morin Nilsén har precis avslutat dagens seminarier med Familjefrid på Gotland. Hon ska snart ta färjan tillbaka till fastlandet, men det är inte hennes sista besök på ön. Inte heller hennes första.
Sedan sex år tillbaka har Lena Morin Nilsén föreläst om incest, både under Almedalsveckan, samt för flera av regionens verksamheter. Hennes mål är att få samhället att våga prata om sexuella övergrepp inom familjen.
– När jag var barn var det ingen som pratade om incest. Så är det fortfarande. Just när det kommer till incest så tycker folk att det är äckligt. De vill inte ta i det. Man vill inte tänka att det skulle kunna vara ens granne som är en förövare, säger Lena Morin Nilsén.
Att vem som helst kan vara en övergripare vet hon av erfarenhet.
Lena växte upp i Dalarna tillsammans med sin mamma, pappa och två äldre syskon. De tillhörde den övre medelklassen och bodde i en villa omgiven av en stor trädgård. Utifrån såg de ut att leva ett drömliv, men bakom fasaden var verkligheten en annan.
Fysisk och psykisk misshandel var en del av vardagen.
– Pappa höll familjen med järnhand. Jag var alltid rädd för honom för man visste inte vilket humör han skulle vara på, berättar Lena.
Även mamman präglades av rädsla men när Lena var tio år vågade hon till slut begära ut skilsmässa. Trots att de skulle ha delad vårdnad såg pappan dock till så att mamman aldrig fick träffa sina barn.
– I de klassiska fallen är pappan väldigt manipulativ och vältalig. Det är ofta en person som sköter sitt yrke och som lyckas charma och förvrida alla i rummet. Så när mamma försökte få hjälp av socialtjänsten trodde de inte på henne.
För Lenas del brakade helvetet loss när syskonen blev myndiga och flyttade hemifrån. Då började pappan att förgripa sig sexuellt på sin tolvåriga dotter. Med tiden blev övergreppen allt fler och grövre.
– Ibland önskade jag nästan att han bara hade gjort det på fyllan. Då hade jag kunnat skylla på det och hade kunnat tänka att "pappa är snäll egentligen". Men pappa var inte snäll, säger Lena.
Under fem år höll hon allt för sig själv, men till slut var det en vän till hennes syster som började ana oråd och som bestämde sig för att hämta Lena en dag när pappan var på arbetet.
Det blev en vändpunkt i Lenas liv.
– När mamma fick reda på att jag hade tagit mig därifrån och också vad jag hade varit med om så bröt hon ihop. Hon åkte direkt till polisen och gjorde en anmälan. I dag är jag så tacksam för det. 17-åriga jag hade inte tänkt anmäla. Jag var bara så glad att jag hade kommit ifrån helvetet. Det är just därför man måste hjälpa utsatta barn att ta steget och anmäla, för oftast vill de inte göra det, menar Lena.
Efter en lång process med förhör och rättegång dömdes hennes pappa till tre års fängelse. För Lena innebar det att hon äntligen var trygg och kunde börja leva sitt liv. Hon flyttade till Stockholm, började jobba, gifte sig och skaffade barn.
– Jag lämnade det gamla och tänkte att nu mår jag bra, men det gjorde jag inte. Istället blev jag arbetsnarkoman och körde bara på.
Lenas känslor trycktes längre och längre ner, men en dag sa kroppen ifrån. Hon hade sprungit rakt in i den berömda väggen. Sjukskrivningen ledde till att Lena för första gången fick hjälp med att bearbeta sitt förflutna.
– Jag fick träffa en psykolog och en psykiatriläkare. Den hjälpen var något av det bästa som hade hänt mig. Jag hade försökt nämna mitt trauma tidigare men då hade inte folk vetat hur de skulle hantera det. Nu var det äntligen någon som lyssnade på mig.
Under behandlingen väcktes också en dröm. Lena hade själv upplevt att det var svårt att få stöd som incestdrabbad, och hon hade inte vetat vem hon skulle vända sig till. Därför startade hon den ideella organisationen nxtME år 2013.
– Tanken var att allt det jag hade längtat efter skulle finnas för andra, säger hon.
I dag har nxtME runt 50 stödpersoner på flera håll i landet, varav flera på Gotland, och de arbetar även med exempelvis föreläsningar, opinionsbildande och samtal.
Det som Lena anser är viktigast att göra för att komma åt incestproblematiken och förövarna är nämligen att våga prata om det.
– Förövare kan hålla på för att de vet att vi inte pratar om det. Men om vi börjar göra det är de inte lika säkra längre.