Lifterskan av Ida Rosvall

Mörkret var det enda hon såg på den mörka vägen den svartaste natten i oktober. Hon var rädd så därför forsade hon fram i 150 km/h. Hon hade radion på hög volym.
Mitt ute i urskogen ser hon en gestalt stå och lifta vid vägkanten. Hon tänkte att den kanske var lika rädd som hon så hon stannade.
Den lilla gestalten kom in i bilen och satte sej i sätet. Den var stel som en pinne och rörde inte en min. Hon startade bilen och körde iväg. Hon såg på den lilla vareIsen och såg att den såg sorgsen ut och att den bara hade ett tunt nattlinne på sej.

"Jag heter Marie. Är du okej?" frågade hon. Och det var först när den tittade upp som hon såg att det var en liten flicka och att hon kände igen
henne från någonstans.
"Jag heter Lindah", svarade flickan med låg röst.
Det blev en lång tystnad.
"Varför stod du där i mörkret och varför har du inte kläder på dej?"
"Far blev arg. Vi bor inne i skogen², svarade Lindah och pekade bak mot den mörka skogen med ett bräckligt långt finger.
Marie fick rysningar över hela ryggen när hon sa det. Det var något sorgligt med flickan. Hon satt där med sitt långa blonda hår som låg alldeles perfekt för att hon skulle ha kunnat stå på vägen i den kalla vinden. Hon satt bara och såg ut genom rutan utan att säga något eller att ens se på Marie när hon talade till henne.
"Vart är du på väg? Jag menar, du måste ju ha ett mål för vart du ska...!"
Marie tittade på flickan för att se en reaktion men det kom ingen.
"Jag måste bort. Både mor och jag kunde inte fly. Hon bad mej att springa allt vad jag kunde. Men..." Lindah tog en kort paus. "Mor är kvar där. Jag vet inte vad jag skall ta mej till". Efter hennes förklaring så trodde Marie att Lindah skulle brista i gråt men det var som om hon inte ville visa för någon att hon kunde gråta.
"Kunde ni inte göra något? Gå till polisen eller be någon släkting hjälpa er?" försökte Marie."Ingen kunde.. jag menar, ingen kan göra något åt honom. Han vill ännu åt mej."
"Jag känner en jättebra socialarbetare och min man är advokat. Kanske vi kan hjälpa er?" Flickan tittade då Marie djupt i ögonen. Ögonen var mörka.
Nästan svarta. Marie blev rädd och tittade bort för ett ögonblick. Hon märkte att flickan ännu såg på henne så hon tog mod till sej och tittade på henne igen. Lindah hade stora tårar i ögonen.
"Jag bryr mej inte om mej själv. Min mor... hon dör och jag har ingenting.
Bara min svarta väg. Bara mitt nattlinne. Bara räven. Och far förstås som
kommer efter.² Flickan vände bort blicken mot fönstret igen. Marie fick en
känsla av att pappan kanske satt i baksätet och tog en titt i backspegeln,
men där var ingen. Hon kände sej löjlig. Självklart att ingen sitter där, tänkte hon.
"Vill du att jag skall skjutsa dej någonstans? Jag har bensin så det räcker minst 30 mil till."
"Bensin... jaså, bensin..." svarade flickan och såg ut som om hon inte förstod vad bensin var.
"Jag kör den här vägen så får du säga till när du vill att jag skall stanna", sa Marie med lugn röst även fast hon var ganska förtvivlad för den
lilla tjejens skull i sätet. Efter en mil sneglade hon på flickans ansikte.
Hon såg en liten strimma av blod rinna nerför den beniga kinden. "Är du skadad?"
Marie försökte låta så lugn som möjligt men började leta efter papper så hon kunde torka bort blodet.
"Nej då. Jag fick en gren i ansiktet som rev mej. Ingen fara alls. Inte alls". Lindah verkade väldigt frånvarande.
"Här har du papper. Vill du att jag skall hjälpa dej?" Marie räckte pappret mot henne men Lindah ville inte ha.
"Mor har alltid sagt att man skall låta sår vara, annars läker dom inte. Det gör dom faktiskt inte!" Hon lät angelägen om att Marie skulle tro henne. Hon grep tag i Maries hand som hon hade på växelspaken. Handen var iskall. Marie tittade förskräckt upp och såg hur blek flickan var . Hon ryckte bort handen
och Lindahs arm föll av spaken.
²Förlåt. Jag är bara lite mörkrädd och jag brukar inte ta upp liftare som pratar som du. Jag är lite nervös. Det är vi alla." Marie ville inte att Lindah skulle bli rädd eller generad så hon klappade lite löst på flickans
lår. Lindah reagerade inte. Det kändes som om hon inte kände det. Låret var kallt, blekt och väldigt magert.
"Eh... hur länge har du stått där Lindah? Du måste ha stått där väldigt länge för du är nästan blå. Och väldigt, väldigt kall. Vill du låna min
filt?" sa Marie och sänkte farten för att böja sej bak och leta efter sin filt som alltid låg i baksätet.
"Nej Marie. Jag vill inte ha. Bry dej inte om det. Jag fryser inte längre.
Det börjar faktiskt bli riktigt varmt därute. Med åren blir det bara varmare
och varmare. Men det vet väl ni inte nuförtiden. Ni är ju aldrig ute. Ni kör
bara sådana här maskiner. Med bensin."
"Nuförtiden. . ?" Marie blev rädd. Vad pratade hon om? Vad var hennes syfte med att åka med den här bilen? Hon hoppades bara att det skulle vara en sjuk mardröm.
"Ja. Ni är konstiga. Om jag hade fått en 'bil' så hade jag inte suttit här nu.
Du vet inte vem jag är. Men jag vet vem du är. Det ska du veta." Flickan lät bestämd.
"Men hur skulle du kunna veta det? Det var ju en tillfällighet att jag hämtade dej här." Marie blev orolig.
"Jag skall tala om för dej varför jag är här. Det ska jag. Far. Han är anledningen varför jag sitter i denna illaluktande sak. Det sista jag hörde
var ett skrik. Ett skrik från mor. I alla år har jag bara haft vägen som min vän.
Men det var efter att far kom. Han är ond. Han vill alla illa." Lindah tittade upp på Marie med ett upprört uttryck i ansiktet. "Tro inte att du kommer undan om jag inte gjorde det."
"Kommer undan med vad? Har något hänt med dej?" Nu kände Marie att hon snart
var tvungen att spy. Vem var denna flicka?

Ha, ha. Du vet verkligen inte vem du är? Han kom när mor inte var hemma. Han slog mej gul och blå. Ibland tog han fram lammspaden. Han dödade alltid lamm på olika gårdar om natten med den spaden.
I många år slog han mej i stilla tystnad. Han köpte handskar och strumpor som kunde täcka alla blåmärken på händerna och fötterna. Han var noga med att inte slå mej i ansiktet. Tills en morgon då mor fick syn på mina blåmärken. Hon gick direkt till far och
gapade på honom. Hon hade ju trott att han var 'den perfekta maken' som alla sagt till henne. Det var bara det att när hon var färdig slog han oss båda. Ordentligt.
När det pågått så i några år och det bara blev värre så bestämde vi oss för att fly, jag och min mor. När kvällen kom som vi hade valt att vi skulle rymma från honom vaknade han och såg att vi var på väg bort ifrån gården. Han kom efter så klart. Med lammspaden. Han fick tag i mor. Jag såg hur han vred om armen på henne och hon skrek åt mej att springa allt vad jag kunde till vägen för att hitta en man som körde med häst och vagn.
Kyrkoherden var alltid ute på natten för att kolla att allt var bra i byn.
Men den natten var han inte där. Jag har senare hört att han dog samma natt.

Jag stod där och skrek efter hjälp då far kommer med spaden. Den stora rostiga spaden. Jag kommer aldrig att glömma den. Jag försökte fly. Jag försökte verkligen. Men han var nära. Jag såg hur spaden lyftes och sedan
hur den föll mot mitt huvud. Sedan kommer jag inte ihåg mer. Det var då som jag fick det här", sa Lindah och pekade mot ett stort blödande köttsår i bakhuvudet.
" Men jag var med honom nästa natt när han begravde mej. Precis vid vägen. Med spaden. Spaden slängde han i bäcken på andra sidan vägen. Jag vet inte vad som hände med mor. Jag försöker hitta en kyrkogård där hon kan
ligga. . . men jag har letat i många år och inte hittat någon i närheten.
Alla jag frågat säger att det är minst 65 mil till närmaste. Han måste ha begravt henne också, men jag har inte sett till henne.
Allt detta hände den 26 oktober 1703."
Marie tänkte efter. Det var ju idag. Den 26 oktober. Hon var stel av fasa.
Vad skulle hon ta sej till? Hon kunde ju inte kasta ur henne ur bilen.
"M-men, var kommer jag in i bilden?" frågade Marie.
"Du.. är.. . jag." sva