På Linn Harstädes högra kind rör sig ett ärr från ögonvrån, till hårfästet och vidare ner mot haklinjen. I så många år har hon försökt dölja det, för att inte bli retad av klasskamrater och för att slippa frågor om vad som hänt.
Men nu vill hon inte dölja det längre. Hon lyfter upp håret och visar sin kind.
– När jag var fyra år blev jag biten av en hund, berättar hon.
Händelsen utgör ett av 24 kapitel i hennes nyligen utgivna bok "Ett dygn på M76".
– Jag skrev boken av två anledningar. Jag var så förbannad för att det var så svårt att få hjälp i det mest kritiska läget av min psykiska ohälsa. Så jag tänkte att jag gör det här för att kunna hjälpa andra. Sedan skrev jag den också för att komma ihåg vad jag själv gick igenom. Jag hade så mycket minnesstörningar under den perioden.
Linn Harstäde, 31, är född med bipolär sjukdom typ två. Därtill lider hon av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Dels efter hundattacken, som hon än i dag upplever flashbacks från. Men även efter det hon utsattes för under sin tid i en av kyrkans ungdomsgrupper, där hon och flera andra ungdomar vittnat om att de utnyttjats emotionellt, spirituellt och sexuellt av en gotländsk präst.
– Det var min hemlighet. Ingen visste vad prästen hade utsatt mig för, inte ens min tvillingsyster. Så när allting uppdagades år 2008, när två tjejer berättade vad de hade varit med om, blev jag inlagd på psyk i Visby. Det var jättejobbigt att hemligheten kom upp, det kom som en käftsmäll, säger hon.
När Linn Harstäde var 25 år gammal blev hon inlagd, eller inlåst som hon beskriver det, för andra gången. Den här gången på den slutna psykiatriska vårdavdelningen M76 på Huddinge sjukhus.
– Jag var utbränd och deprimerad. Samtidigt hände det mycket i mitt privatliv, vilket gjorde att depressionen slog över i psykoser. Jag var extremt utåtagerande, jag blev världens elakaste människa. Mina närstående försökte hjälpa mig, ändå gjorde jag saker man inte kan förlåta. De personerna har jag mist för evigt nu, berättar hon.
Hon förlorade jobb, sambo och vänner.
– Jag var suicidal och tänkte att min dotter skulle få det bättre utan mig, säger hon.
Linn tystnar. Tårar rullar ned för hennes kind.
– Det kanske låter konstigt, men min räddning blev när jag fick en soc-anmälan. Jag insåg att om jag tar livet av mig kommer min dotter aldrig att få se sin mamma igen. Det blev en knäpp på näsan, att det är vad som kommer att hända om jag inte tar emot hjälp.
Hur mår du i dag?
– Jag tror att jag mår bättre än någonsin. Jag kommer aldrig bli fri från min ångest, men jag mår bra.
I dag drömmer Linn om ett liv i musikens och ordets värld. Hon planerar redan för sin nästa bok. Men först ska hon smälta sin första, som tagit henne fem år att skriva.
– Jag rekommenderar att man läser ett kapitel i taget. Inledningsvis är den inte så tung, men sedan drar jag in dig i helvetet lite försiktigt.
Vilka borde läsa den?
– Jag har flera målgrupper. En grupp är vårdpersonal inom psykiatrin. Jag tänkte ge min bok till klinikchefen på M76. En annan målgrupp är anhöriga, det finns ett kapitel om anhörigstöd. Sedan vänder jag mig så klart till drabbade. Men också till de som vill bli mer medvetna.
Det går att hitta ljuset även i det mörkaste mörkret. Det är Linn Harstäde ett levande bevis på.
– Jag har hittat ett egenvärde som jag inte har känt förut.
