"Jag har känt mig som en extraförälder till honom och såg till att han kom upp och fick i sig frukost. Speciellt när mina föräldrar flyttade isär på grund av alkoholen. Man steppade in för honom hela tiden. När pappa blev arg", säger Linn om sin lillebror.
Han dricker aldrig framför henne. Men hon märker av hans ändrade beteende och även avståndstagande. Värst är det i tonåren.
– Så länge jag kan minnas har det varit små problem när jag var yngre också, sedan blev det så klart värre, annars kunde han leka med mig och min lillebror när vi var yngre, berättar Linn som idag är 20 år och har flyttat hemifrån.
Ett återkommande minne är när hon ska spela match och väntar på en pappa som aldrig kommer.
– Man kände sig så ensam och lite övergiven. Man såg alla andra lagkamraters föräldrar på läktarna och var väldigt ensam i sin situation. Känslan av att jag verkligen var helt ensam med det här problemet blev mycket starkare, säger hon.
Linn minns mer av barndomen och ungdomen. Det är flera löften som inte hålls, röster som blir allt argare och en relation som blir oberäknelig. Det handlar aldrig om misshandel, utan om missbruk.
– Hade vi bråkat kunde jag tänka att det var mitt fel att han hade druckit. Ibland kunde jag bara känna mig jobbig, även om jag inte hade gjort något speciellt, som att jag bara ville ha skjuts. Det kunde vara sådana småsaker som man skyllde på sig själv för, säger hon.
Familjelivet blir alltmer konfliktfyllt. Linn börjar ta ansvar för sin lillebror och hennes pappa konfronteras av hennes mamma.
– De bråkade hela tiden om alkoholen. Min mamma gick och kollade i alla vrår och bakom böckerna i bokhyllan. Hon letade efter burkar och flaskor för att få bevis, säger Linn.
Som tolvåring besöker de regionens anhörigstöd på Alkohol- och drogrådgivningen.
– Då hade de pratat med pappa om det kändes okej att de tog dit mig, min lillebror och mamma. Det var skönt att han visste om det, så att man inte går bakom ryggen på sin förälder. De berättade vad en alkoholist är och det kändes som ett skönt första steg, säger Linn.
De har kontakt med anhörigstödet ibland. När Linn är i 15-årsåldern separerar föräldrarna på grund av alkoholismen och under samma period går hon dit på ett så kallat barnsamtal.
Linn och hennes lillebror är några av alla dem barn som växer upp i en familj där det finns en beroendeproblematik. Deras pappa drack i smyg och hon minns hur han försökte sätta sig långt bort i vardagsrummet så att lukten av alkohol inte skulle märkas och hur deras mamma genomsökte hemmet efter flaskor.
– Mamma hade bara sagt att han hade ett problem, men det var inte så att vi satte oss ner och pratade om det. Så det var första gången jag fick sätta ord på det själv. Det kändes bara fel, för att det har gått så många år när man inte har sagt något om det alls, säger Linn.
Hon fortsätter med samtalen periodvis. Hon blir erbjuden en plats i en stödgrupp, men väntetiden är för lång och tonårstålamodet för kort. Hon har dock fortsatt med enskilda samtal och ska snart börja i en samtalsgrupp med andra i liknande situation. De senaste åren har hon pratat igenom saker med sin mamma, berättat om det för sin sambo, tagit upp problemet med pappan i ett sms och anförtrott sig till en barndomsvän.
– Då sa hon. "Men det vet jag ju redan Linn". Det var så skönt att kunna säga det till någon utomstående.
Hade det inte varit för samtalsstödet, hade hon aldrig vågat.
– Då hade det fortfarande varit locket på, säger Linn som inte känner sig ensam längre.
Ännu har hon inte pratat med sin pappa om hans beroende. Deras relation har ändå förbättrats, speciellt eftersom han har varit nykter ett tag.
– Jag strävar efter att våga prata om det med pappa och ha ett samtal. Det enda jag skulle vilja säga nu är att jag är stolt över att han har varit nykter i sommar, säger hon.
Linn heter egentligen något annat, men vill inte medverka med namn och bild av hänsyn till sina familjemedlemmar.