Linus dröm är allt han ville lämna

Linus lever inte bara mitt i drömmen hemma i Hogrän, han lever mitt i ett landskap av ljud och musik också.
För det är ju så många känner honom - som mixare och producent av flera tunga rock- och popakter.
En 30-åring som etablerat sig i branschen med sin lekfullhet, sin passion, sitt kunnande och sinne för musikalisk timing.
Sedan i somras är han tillbaka på ön. På riktigt, som han säger.
- Nu är jag skriven här igen, posten kommer i lådan ochja, det här är hemma nu.
Han tar emot på gården i Hogrän, den han köpte i vintras. Sedan i maj har han bott där, i sinom tid kommer flickvännen Rebecca att flytta efter. De har varit ett par i tio år, hon är möbelsnickare och bor ännu kvar i lägenheten i Alvik.

Möjligheternas trädgård
Men här, en tisdag i livet: ett vitt trähus mellan äppelträden, stora gräsytor, husgrunder från förr som rymmer möjligheter för kommande släkten.
Blåsten sliter i träden, september kommer rullande över fälten och som en Ernst Kirschsteiger visar Linus runt, berättar, drömmer:
- Här har vi börjat på en kryddträdgård, lite grönsaksodling, squash, lök, såna saker och där borta låg ett gammalt hönshus, där tänkte jag bygga en studio sen, två plan, inspelningsutrymmen nere och sen sitta där upp och mixa.
Han tycks kunna se det hela framför sig, det som ännu inte finns. Annat än som innerliga möjligheter, visioner.
Linus Larsson har levt i musiken i hela sitt liv. I tidiga tonår som gitarrist i bandet Midnight Moses, vilket senare utvecklades till Monostar, som 1998 gav ut sitt enda album "Airport".
Superstjärnor på Gotland men sen även flitigt turnerande runt om i landet.
Det var därför, för att satsa på musiken, han flyttade till Stockholm en gång i tiden.
Sov på en madrass, jobbade på posten, repade, lirade, slet. Det är elva år sen nu.

Saknar just ingenting
Och nu är du här, Linus. Tillbaka på Gotland.
- Ja. Det var tid för det nujag har väl gjort Stockholm, gjort vad den stan har att erbjuda, skaffat ett kontaktnätman kan väl säga att jag velat flytta hem de senaste fem åren.
Vad är det du drömt om?
- Hela grejen med att ha hus, tror jagjag hade egentligen svårt att anpassa mig i Stockholm, jag hängde inte med i tempot
du sprang aldrig till bussen?
- Nej, just det, aldrig, faktiskt. Därför kom jag ofta för sent, ha hajag var trött på att det hela tiden händer nya sakernu är jag här, ett med naturen och kan ändå sitta här och jobba med musik.
Det låter som en kliché.
- Ja, ha, ha, kanske det, men kliché eller inte, det här känns jävligt rätt nu.
Vad saknar du av livet i Stockholm?
- Inte nånting, inte hittills men kanske att träffa kompisar, gå ut och dricka öl, lyssna på musik, det är väl det. Men allt det där finns ju kvar, det är bara att resa dit.

Linus bjuder på kaffe i keramikmugg, limpa och märkliga ostar. En av dem smakar romrussin. Vi enas om att vi aldrig ätit nåt liknande.
I huset är arbetet i full gång. De sista tre låtarna till Tobias Fröbergs tredje album slutmixas, storslagna låtar med ljudbild stor som rymden. Om några dagar ska allt vara klart.
Linus har varit i branschen i tio år, skaffat sig en ställning.
- Det började väl redan när jag spelade i band, att jag fixade liveljudetdet var jag som råddade med alla kablar och det fortsatte när jag flyttade till Stockholm, jag fixade ljudet på klubbar på Tanto, vilket i sin tur ledde till en praktikplats på Decibel.

Nya domäner
Redan tidigt hade han mer än ett finger med i produktioner med 1000 Dollar Playboys och Eldkvarn.
Och blev det inte en räkmacka in i branschen så i alla fall en saftig Toast Skagen.
- Visst hade jag nytta av det. Och det är ju så, ju mer man gör desto mer jobb får man, det är ju så.
Okej, vi bryter av med ytterligare lite namndroppande här: Moneybrother, Ane Brun, Anna Ternheim, Nicolai Dunger och Peter, Björn and John är ytterligare artister i vars musik Linus haft stort inflytande, som mixare, mastrare eller producent.

Sedan i somras har han lämnat den studiolokal vid Hornstull som han delade med Björn Yttling, en fixstjärna i branschen.
Så nu ska du ta rockbanden hit till Hogrän, alltså?
- Ja, kanske detom de vill vara med när man mixar, så
Det var minst två 90-gradersböjar på väg hit, så du vet, jag ser rubrikerna, "Rockband körde av vägen i Hogrän".
- Javisst, det är rock?n?roll, eller hur, ha, ha. Eller får jag skaffa en skåpbil och åka och hämta dem, annars kanske ingen hittar hit! Det gjorde knappt jag heller. Jag är uppvuxen i Väskinde och hade aldrig varit här innan jag köpte huset, säger Linus och får det att låta som han befolkat kartans sista vita fläck.
Du är ju gitarrist, musiker, från börjanfinns det någon sorg eller saknad i att du faktiskt inte spelar särskilt mycket musik längre?
Linus häller upp mer kaffe, Tobias Fröberg klipper trumljud på en laptop i rummet intill, men Linus häller upp kaffe, funderar lite, säger sen:

Lider för sin snällhet
- Jo, lite grandabsolut, det gör detjag kan sakna att spela så mycket som vi gjorde med först Monostar sen EP?s Trailerparkmen samtidigt var det ju det jag inte trivdes med, att resa omkring, sova på madrass i nån källare, hänga på krogarjag har ju valt det här själv.
Du har spelat med mig några gånger, kommer du ihåg det?
- Jajamen, det var kul. På Schenholms minns jag och i Kattvik ochjag satt mest och lekte, har jag för mig, spelade mest solon, men det var kul. Fast det är länge sen nu, eller hur?
Tiden går. Men du, kunde inte jag lägga lite handklapp eller nåt på Tobias skiva för att göra nåt ihop igen, vad säger du?
- Tja, varför inte, det ska vi väl kunna ordna, va?

Linus Larsson och jag umgicks alltså, åtminstone lite grand, då i en annan tid. Då när jag själv spelade på lokal och Tobias var "min" sologitarrist. Då dök Linus upp till och från. Det finns ingen anledning att hymla med det i den här texten. Men det är, som sagt, länge sen nu. Tio år.
Dock är han sig lik nu när vi ses igen. Ödmjuk, välkomnande.
Kan man verkligen vara så snäll i din bransch?
- Man kan väl alltid vara snäll mot andra människormen jag har nog fått lida för det ibland.
Är du bra på att pannkakor?
- Pannkakor? Det är jag en jävel på. Pippis pannkakor från Pippis kokbok, frasiga och finajag gillar att laga mat.
Ja, förlåt, jag fick bara syn på en stekpanna därdet där med snällheten, hur menar du?
- Alltså, man har väl lärt sig ett och annat med åren, ekonomin, till exempel, pengar och procent, såna sakerjag har gjort alldeles för mycket för att det är kul, inte tagit betalt, inte riktigt vetat mitt värdedet är väl i så fall en avigsida med att vara för snäll.

En gång i tiden hade Linus en hel evighet framför sig innan han skulle nå de 30. Det var under Midnight Moses-åren, då de spelade sig runt Gotland. De var 15, 17, sådär; Linus, Jimi Harlevi, Eric Palmqwist och Dante Eneqvist.
Vi talar om den tiden, den i hans ungdoms knoppning. Om styrkan i den där kvartetten, om drömmarna de närde, om slitet framåt mot gemensamt mål.
- Midnight Mosesdet var vi, säger Linus.

30 en evighet fram i tiden
När han säger det sprider sig leendet över ansiktet, en slags innerlig lycka spirande från hjärtat, lyckan att ha fått vara del av nåt så starkt i en så omtumlande tid i livet. Vad som än händer, så"Midnight Mosesja, det var vi", det kan ingen ta bort.
Hur långt fram i tiden låg 30 då?
- En evighetotroligt långt framnär man var 30 skulle man ha gjort allt man drömde om. Då var det kört, slut.
Och nu?
- Nu har jag gjort mycket av det jag ville, men hela tiden dyker det ju upp andra, roliga saker, man har ett vidgat perspektiv, en annan trygghet, en annan säkerhet.
En annan sak, berätta om en perfekt lördagsmorgon.
- För mig har ju aldrig lördag varit lördag, så att säga, menatt få vakna med Rebecca, äta en gemensam frukost och sen ta en lång promenad, helst i vårsolendå mår jag bra.

Egen skiva är inspelad
Vi tar ytterligare en runda i trädgården. Gräset är fuktigt, blåsten fortsätter att slita och långt borta morrar en traktor.
Linus ska in och fortsätta med Fröbergs skiva sen. Napoleon och Niklas Wenster är andra artister han är på gång att lägga sista handen vid.
Jag frågar om han lyssnar nånting på musik utanför arbetet.
Han säger att han gör det. Mycket ambient, electronica, en scen han säger är "så spännande". Och en egen skiva är på gång, i ambiet-genren, synth och gitarr, inspelad men ännu inte utgiven.
- Ta ett äpple, säger han.
Och då gör jag det.
Men det där handklappet blev det aldrig nånting med.

Linus dröm är allt han ville lämna

Linus Larsson lever mitt i sin dröm. Ett hus på landet, långt ifrån det pockande och pulserande Stockholm.- Det är väl en klassiker, allt det där man ville lämna då är det man längtat tillbaka till, säger han.