Den sista frågan jag ställer till Jesper, när vi pratat omkring en timme, är den där framåtblickande funderingen, den det förstås inte finns något svar på. Men leka med tanken går ju alltid. Så:
Om tio år, när du är 32, var är du i livet då, tror du?
Han funderar en stund, skrattar till:
– Ja, du…vad vet man om det? Jag hoppas ha tagit examen på högskolan, men vad som helst kan ju hända. För fem år sedan hade jag inte precis räknat med att vara där jag är nu!
Så klart. Det har varit en rätt rejäl omställning i livet för Jesper. För dryga året sedan blev han, från en dag till nästa, moderat riksdagsledamot för Gotland.
Bara sådär.
Jag känner Jespers familj, är nära bekant med mamma Malin och Peter, som han vuxit upp med. Jag minns honom sedan han var liten, åtta, tio. Nu debatterar han i riksdagens talarstol, lite märkligt är det allt.
Vi träffas i köket i det vita stenhuset i Stenkyrka, Jespers riktiga ”hemma”. När han kommer hit är han son och syskon, så långt från politiker det går att komma.
Visst undrar de, mamma och Peter. Hur det går för honom, hur tv-ansiktena är i verkligheten, vad han tror om läget som råder i landet. Men också om han äter ordentligt med mat och ber honom ta det lugnt så han inte sliter ut sig.
– Och konstigt vore det väl annars, som han säger.
Det är dagen före årets första partiledardebatt och morgonen efter intervjun tar han första morgonflyget till Stockholm.
Lite spännande blir det allt att se om Anna Kinberg Batra, eller ”AKB” som ”JSK” konsekvent kallar henne, plockar hem poängen mot regeringspartierna.
Vissa ser fram mot en landskamp i fotboll, du ser fram mot politiska debatter på samma sätt. Är det så?
– Jo, det är kul. Jag laddar inte med dip och chips, kanske, men visste finns det en del spänning.
Vi ska komma till den politiska hetluften senare, men först tillbaka i tiden, till pojkåren med pilbågar och skrubbsårsknän.
– Jag är inte här så mycket nu, men det är ändå att komma hem. Vi flyttade till huset när jag var sex, då hade mamma just träffat Peter. Sen flyttade jag till Visby (mormor och morfar) när jag var 17, så…här har jag min uppväxt.
Berätta om den. Vad gjorde du?
– Gick i skolan här borta, spelade fotboll på Gullbjerge IP. Jag var inget vidare. ”Jesper, du kan fan inte spela fotboll, men du är en jävel på att springa” som en ledare sa, skrattar han.
Men nu har åren gått. Han har en riksdagslägenhet på Götgatan i Stockholm, en lägenhet i Visby han inte hunnit få i ordning, han har pappa i Stockholm men alltså sitt riktiga ”hemma” här i Stenkyrka.
Vad gör du när du är här?
– Så lite som möjligt. Tiden i Stockholm är så intensiv, där är det hundra procent. Ska jag klara det behöver jag också tid med noll procent. Inte prata politik, inte hela tiden lurpassa på telefonen.
Gustaf Hoffstedt hade just påbörjat sin andra mandatperiod som M-ledamot när han plötsligt bestämde sig att hoppa av. Jesper var näste man på den lokala listan. Sista november 2014 fick han beskedet, i januari gjorde han entré, som yngste ledamot i Sveriges högsta beslutande församling. Nervös, hoppfull, beredd att leva en slags dröm.
Jesper är klädd i ljust blå skjorta och dricker kaffe ur glas. Håret är uppsatt i en knut i nacken. Han är vältalig, tydlig och svävar sällan på målet.
Lillgammal, skulle man kunna säga. Det finns dem som under gymnasieåren kallade honom plugghäst. Själv väljer han att kalla sig engagerad.
– Jag hade alltid mycket fokus på skolan, pluggade mycket. Jag blev vuxen rätt tidigt, tyckte jag då i alla fall, ler han. Nu ser jag det kanske lite annorlunda.
Att han hamnade inom politiken var en slump. Niklas Wykman, då MUF-ordförande i Sverige, besökte MUF på Gotland och Jesper hängde med en kompis dit. Det var 2010, han skulle fylla 17.
Något hände i honom den kvällen. Insikten att det här var viktigt, politiken var något värt att lägga tid på.
I mars 2011 blev Jesper ordförande i MUF Gotland, tre år senare ordförande i Nya moderaterna på ön. I dag fungerar stockholmaren Niklas Wykman som en slags mentor , då båda är riksdagsledamöter.
Jag röstar vart fjärde år och försöker hänga med hyggligt, inte mer än så. Du väljer att gå in i politiken med själ och hjärta. Vad är det som är så roligt? Ta mig med dit!
Han funderar en stund, ser ut genom fönstren i det stora köket. Ute har det börjar snöa och snart blir köket ännu större.
Väggen där till höger ska rivas och det som var Jespers rum, med Kent- och Winnerbäck-affischer, ska bort till förmån för än mer köksyta. Tiden har gått, allt är i rörelse.
– Alltså, det är roligt att jobba för de värderingar jag står för, att vara med och förändra. Det var det som ursprungligen gjorde att jag gick med i MUF, men annars…jag vet inte…
Vad då?
– …men om det varit så roligt senaste året, nej, det vet jag inte.
Intressant, ja. Viktigt, ja. Engagerande, ja. Men roligt…nja.
Han förtydligar, Jesper, Märker att jag hittat en tråd att dra i, men riktigt så sensationellt är det ändå inte, vill han betona:
– Som ungdomspolitiker är man mer enkelspårig, mer eldfängd, kanske. Du vet, ”jaha, vi behöver bygga mer? Jamen ta bort plan- och bygglagen då!” Med tiden inser man att allt finns av en anledning.
Det där klassiska att som ung har man alla svar, menar du?
– Ja, lite så. När jag ägnar mig åt politik på riktigt blir allt mer komplext. Så i den meningen är kanske inte ”roligt” det rätta ordet. Intressant är nog mer vad det är.
På ingen tid alls hamnade han alltså i riksdagen, är suppleant i EU-nämnden liksom i miljö- och jordbruksutskottet.
Rakt in i hetluften, Jesper. Var det i någon mån tuffare än du räknat med?
Han tänker länge, ser ut att välja orden noga:
– Ja, på sätt och vis…men det är mycket mitt eget fel, jag har gjort det svårt för mig. Det är egentligen få saker som är obligatoriska, det är votering, gruppmöten och utskotten. Men när jag dessutom tagit på mig ordföranderollen för M på Gotland, skrivit ett antal motioner…men jag vill göra det här på riktigt, göra så bra ifrån mig som jag kan när jag fått den här chansen.
Och det är då mamma är mån om att du inte ska jobba ihjäl dig?
– Ja, så är det förstås.
Jag minner mig ett samtal jag hade med Jespers mamma i samband med valet 2014. Hur hon berättade att Jesper verkade sliten, att han fått ta mycket stryk och att det, som hon uttryckte det, ”klättras med spikskor” för att nå upp.
Så jag frågar om det, nu när vi ses, sista dagen på julledigheten:
Som ung politiker, hur är det? Har du känt att det är hårda tag?
– Nej, det tycker jag inte jag kan säga, jag fick tidigt stort förtroende från det parti jag valt. Jag satt ändå som nummer två på riksdagslistan när jag var 21. Och i debatterna vet man oftast redan från början att man har olika åsikter.
Klättras det med spikskor?
– Moderaterna är ett brett parti och det kan alltid bli interna konflikter, särskilt under en tid då mycket varit under omprövning. Men så farligt tycker jag inte det varit för egen del.
Det finns en stor dos politikerförakt i samhället. Så här beskrevs nyligen politiker i allmänhet av skådespelaren Stefan Sauk i tv-programmet ”Stjärnorna på Slottet”: ”Ett gäng backstabbers som klättrar på varandra, det är vad det är”.
Jesper säger att det på ett sätt kännetecknar den tid vi lever i. Att många verkar vilja göra upp med den traditionella politiken, den där det processas och tas ett steg i taget.
– Folk vill ha någon som förmedlar en känsla de kan känna igen sig i, ta USA där Donald Trump är ett utmärkt exempel. ”Bygg en mur mot Mexiko!” ropar han. Omöjligt, så klart, men sånt verkar folk vilja höra. De vill att man ska stå högljudd på barrikaderna!
Men det vill inte du?
– Haha, jag förespråkar det statsmannamässiga. Men helt klart finns det strömningar som vill urholka förtroendet för politiken, för polisen, för media, strömningar som anspelar på rädsla. Där gäller det att hålla emot och vara tydlig.
Jag kan inte låta bli, han är ändå bara 22. Dejtar förvisso, men va tusan:
Du, vem är snyggast i riksdagen?
– Vem som är snyggast? Det är nog min vän Ida Drougge. Nygifta Ida Drougge, är bäst att tillägga.
Ett par dagar efter intervjun skickar Jesper, oombedd, den bild på de båda som är publicerad här på uppslaget.
Livet är det som pågår där ute medan Skalberg stänger in sig på tjänsterummet i Stockholm och läser handlingar från kemikalieinspektionen.
Ibland händer det att han tar en fika på stan, en öl, de är ett under 30-gäng som hänger ihop; moderater, någon miljöpartist, någon sosse.
– Här hemma på Gotland sker det ”vanliga” livet i koncentrerade doser, det blir ju så. Jag kommer hit och går ner på noll.
Det är ett slags pris, tänker jag. Som han dock villigt verkar vilja betala.
Och så var det den där sista frågan, den om framtiden. Om tio år, när han är 32, vad gör han då i livet?
– Få se nu…då är det 2026…-18, -22, -26, det är på väg att bli val igen, alltså.
Ja, om man nu har det som hållpunkter i tillvaron…så är det ju.
– Jag hoppas verkligen att jag fortfarande har en fot inne i politiken, på vilken nivå vet jag inte. Och jag hoppas ha tagit min examina som civilingenjör, utbildningen går lite på sparlåga nu…det var inte riktigt planerat att jag skulle sitta i riksdagen nu.