Livet tog en ny riktning

När Åke Westberg stod där på byggnadsställningen den 11 juni förra året anade han inte att hans liv skulle komma att förändras totalt bara någon minut senare.
Men han föll, med huvudet före.
Den dag olyckan hände var han i Öja och arbetade med ett plåttak.
- Jag fick en black out, en mindre propp, tror läkarna. Jag stod bara tre meter över marken, men det räckte. Jag landade på huvudet på ett trädäck och skadade ryggmärgen och några kotor i nacken. Dessutom bröt jag käkbenet på ett par ställen, berättar han.

Förlamad från bröstet
Räddningstjänsten i Burgsvik var snabbt på plats, sedan kom räddningshelikoptern och tog honom till Visby lasarett. Därefter blev det transport till Karolinska Universitetssjukhuset.
Läkarna "reparerade" kotorna, men ryggmärgsskadan kunde de inte göra något åt. Det gör att Åke Westberg är förlamad från bröstet och nedåt. Armarna kan han röra, men inte händer och fingrar.
- Jag har avbrott i ledningarna, säger han med ett leende.
När man gjort vad man kunde på Karolinska skickades han tillbaka till Visby lasarett, till IVA, intensivvårdsavdelningen.
- Efter tio dagar där hade jag fått liggsår. Det har gjort att rehabiliteringsinsatserna inte kunnat sättas in fullt ut.

Tränar med gummiband
Åke Westberg är inte bitter, men han anser att personalen på IVA har gjort fel. Han har försökt få upprättelse, men utan resultat.
Och liggsåret har inte velat läka.
- Jag opererade det en gång. Efter det var jag liggande i fem veckor. Men sedan sprack det upp och i september ska jag opereras på nytt. Efter det hoppas jag att det blir bättre och att jag får komma iväg på en ordentlig rehabilitering.
Han får sitta i rullstolen i två och en halv timme, sedan måste han ligga en timme. Två gånger i veckan har han sjukgymnastik i Visby, däremellan tränar han så gott det går hemma. Dels med gummiband med hjälp av sina assistenter, dels med att ta sig fram med rullstolen. Det brukar bli ett par kilometer per dag.
- Alla muskler var borta, men nu börjar de komma tillbaka i armarna.
Efter vistelsen på Visby lasarett kom han i november förra året till Korpen. Först i maj i år, nästan ett år efter olyckan fick han komma hem.

Aldrig för sig själv
Men i villan i Burgsvik är ingenting sig likt. Hemmet har nu också blivit en arbetsplats. Från åtta på morgonen till tio på kvällen finns alltid hemtjänstpersonal eller en personlig assistent i huset. Och två gånger varje natt kommer de och vänder honom i sängen.
- Man är aldrig för sig själv. Men jag försöker göra det bästa av situationen. Det går inte att bara sätta sig och deppa ihop.
Han lyssnar på ljudböcker, ser på tv och har börjat använda datorn mer. Med hjälp av ett band runt handen där en penna sitter fast kan han knappa sig fram och skriva mejl bland annat.
- Det går sakta och kräver tålamod. Men jag skrev inte snabbare innan olyckan.
Åke Westbergs fru Gunna är sjukpensionär. Så från att han tidigare arbetat väldigt mycket, är de nu oftast hemma båda två dygnet runt.
- Jag är väldigt bunden här hemma. Det är en stor omställning som kräver mycket tolerans. Men jag hoppas det blir bättre när liggsåret är läkt och jag varit iväg på rehabilitering.

22 år utomlands
Hur rehabiliterad Åke Westberg kan bli kan ingen säga i dag. Han hoppas kunna använda sina händer, men vågar inte hoppas för mycket.
Byggfirman är vilande. Den startade han 1999. Då hade han arbetat utomlands i 22 år i oljebranschen, i Libyen, England, Holland, Frankrike, Turkiet, Italien och Pakistan.
Åke Westberg är 59 år. Innan olyckan hade han börjat planera för livet efter pensionen.
- Jag har en tomt där jag tänkte bygga ett hyvleri för att kunna fortsätta att arbeta med trä. Men jag har accepterat att det inte blir så. Jag är en positiv person och är glad att det som sitter ovanför axlarna inte blev värre skadat, säger han.