"Livsglädjen faller sönder när man drabbas av utbrändhet"

Olle Franzén tänker tillbaka på hur det var när han började sin anställning vid vårdförvaltningenhan var frisk, stark och kom från en närande utbildning. Han hade en lång erfarenhet av konfliktlösning, något som han trodde att han skulle komma att få nytta av i sitt nya jobb. På sätt och vis förberedd, anade han dock inte hur tufft det skulle bli på det nya arbetet. Tidigare hade han arbetat inom barn- och utbildningsförvaltningen.
Det nya jobbet
I januari 1998 började han sin nya anställning som personlig assistent för två vuxna män med handikappet autism och förståndshandikapp. Arbetsplatsen var de båda männens gemensamma bostad.
Ganska snabbt insåg Olle Franzén att det var något som var allvarligt fel på arbetsplatsen. Det hade varit kraftig personalomsättning och sjukskrivningar där. Olle Franzén påpekar att arbetstagare for mycket illa och hade gjort så sedan länge. Efter en tid förstod han att de psykosociala arbetsmiljöproblemen som fanns på arbetsplatsen hade följt de två autistiska männen i olika vårdformer under 15 års tid!
Eftersom han hade erfarenhet av problemlösning trodde han att han skulle kunna hjälpa till med att lösa problemhärvan. Han blev dessutom fackligt ombud på arbetsplatsen.
Han skulle snart inse att de psykosociala problemen var enormt komplicerade och bottnade i de båda autistiska männens familjer och deras syn på sina "barns" handikapp.
Ifrågasattes
Främst den ene mannens föräldrar attackerade personalen ständigt med missnöjesyttringar och falska påståenden, upptäckte Olle Franzén:
De misstänkte oss i personalstyrkan för att bland annat inte vara kunniga nog att utföra vård och träningsarbete både på och utanför arbetsplatsen trots att samtliga i personalen hade lång erfarenhet och var mycket kunniga i sitt yrke. De misstänkte oss för att äta den mat som fanns på stället utan att bokföra detta. På andra "normala" arbetsplatser kunde assistenterna köpa ett mål mat när de i alla fall lagade mat åt vårdtagarna för att sedan få matavdrag på lönen utan att någon misstänkte dem för stöld.
Föräldrarna till de män som vi var satta till att vårda räknade mjölkpaketinköp och andra matvaror minutiöst på handelskvittona för att sedan ifrågasätta om personalen verkligen var ärlig i sitt handlande vad det gällde att bokföra vad de åt på arbetsplatsen med och av vårdtagarnas mat. De skrev lappar och meddelanden där de i mer eller mindre kränkande ordalag misstänkliggjorde oss i personalstyrkan för att inte engagera oss tillräckligt i vårdtagarna och allmänt missbruka den arbetstid vi gjorde på arbetsplatsen. Vi blev beskyllda för att missbruka den telefon som fanns och om kläder kom på villovägar anklagades personalen för att ha stulit dem.
Orimliga krav
Föräldrarna krävde praktikplatser åt sina "barn" som personalen ansåg som helt olämpliga och när vårdtagarna sedan fanns på praktikplatserna så fick de svår ångest av för högt ställda krav på sig, orsaken till det var enligt vårdtagarnas familjer att personalen inte kunde hantera situationen ute på praktikplatsen på rätt sätt.
Om någon i personalen ifrågasatte föräldrarnas beteende kunde de straffa ut denne personal med att ta hem vårdtagaren till sig vilket ledde till att assistenten fick "hål" i sin tjänstgöring och därmed fick minustid, vilket i sin tur ledde till trassel med löner och chefer.
Kort sagt, familjernas krav på personalen blev orimligt och till slut fick personalen känslan av att det var deras fel att vårdtagarna sedan födseln hade varit handikappade.
Arbetssituationen blev till ett helvete. När en av cheferna uppvaktades fick de rådet att "gilla läget eller dra" och skaffa nytt arbete. De fick också rådet att använda problemen på arbetsplatsen i löneförhandlingarna.
Olle Franzén beskriver hur de kränkta, arga, förvirrade och ledsna när de gick från arbetsledningens korridorer och kände sig helt utelämnade
De vände sig till facket vilket gjorde att cheferna blev tvingade att agera. Det tillsattes en psykolog som snart insåg att problemen var komplicerade och krävde extraordinära stödinsatser.
Olle Franzén berättar att cheferna nu blev tvingade till att utarbeta styrmedel och ramar för hur vårdtagarnas familjer fick uppföra sig mot personalgruppen men enligt chefernas samstämmiga bedömning var detta omöjligt och de hävdade att "det är sjuka människor vi har att göra med".
Personalen hävdade att de autistiska männen var sjuka i sitt handikapp men de anhöriga var friska tills motsatsen hade bevisats. Cheferna framhärdade då och menade att föräldrarna aldrig hade accepterat sin lott i livet att få ett handikappat barn. Enligt cheferna gick det inte att göra något åt situationen inte heller åt föräldrarnas personlighet.
Cheferna sa vidare att LSS-lagen var så vidlyftigt skriven att den berättigade de anhöriga att bete sig hur svinaktigt som helst mot personalgruppen. När personalgruppen ville se de paragrafer sär detta stod skrivet slog cheferna bort deras begäran. Olle Franzén har själv studerat lagen och kan inte finna att personliga assistenter skulle vara livegna enligt den.
Kanonmat
Efter den här erfarenheten insåg personalgruppen att den befann sig i en helt ny arbetssituation och vid den tidpunkten sökte sig två personer ur personalgruppen bort från arbetsplatsen.
Tillsammans med facket utarbetade personalen ett sexpunktersprogram där man begärde stödinsatserreducerad arbetstid med bibehållen lön, utökad grundbemanning och fortsatt handledning med psykolog.
Sexpunktersprogrammet förkastades av cheferna som tyckte att det skulle bli för kostsamt och kanske fler skulle komma med liknande krav.
Personalgruppen kände sig som "kanonmat"de som inte orkar längre skulle bara bytas ut mot ny "kanonmat".
Olle Franzén tog kontakt med yrkesinspektionen som senare klassade arbetsplatsen som ett arbetsmiljöproblem och gav arbetsgivaren ett direktiv att lösa problemen inom en viss tid. Tiden gick men problemen blev inte lösta. Då bestämde yrkesinspektionen att problemen skulle lösas eller så skulle arbetsplatsen stängas. Arbetsgivaren stängde arbetsplatsen och personalgruppen entledigades. De var besvikna över arbetsgivarens oförmåga att lösa problemen.
I veckor gick Olle Franzén entledigad och väntade på ett annat arbete. När han blev kallad till sina chefer trodde han att det var frågan om ett nytt arbete, istället överräcktes ett beslut att han var avstängd, utan lön, från samtliga arbetsplatser inom vårdförvaltningen. Anledningen var att han var misstänkt för misshandel på en av vårdtagarna som han arbetat med! Olle Franzén blev mycket bestört över det här och kände inte alls till varför han anklagades för det här.
Efter kontakt med facket beslutades att han skulle få 80 procent av lönen i väntan på rättegång.
Med detta fick jag gå hem och vänta, vänta och vänta. Det var en mycket psykiskt pressande tid, minns Olle Franzén.
Han väntade från oktober till mars då han fick åklagarens beslut i sin brevlåda. Åklagaren meddelade honom att förundersökningen hade lagts ned, brott kunde ej styrkas.
Trots att åtalet mot mig lades ned kände jag mig utpekad och mycket kränkt och gör så fortfarande, konstaterar Olle Franzén.
Kompakt tystnad
Man skulle kunna tro att det sedan var slut med motgångarna, men icke. På hösten fanns det en ledig tjänst vid vårdförvaltningen som Olle sökte. Han förhörde sig noga innan han sökte och fick veta att det handlade om ett gott ställe utan problemhan skulle stötta en ung, rullstolsburen, man. Den handikappades mor var nöjd med att Olle Franzén skulle ingå i teamet runt hennes son eftersom han var den mest meriterade.
Efter det lade sig en kompakt tystnad, enligt Olle Franzén.
Plötsligt en dag fick han veta att tjänsten hade tillsatts med en ung oerfaren man på 19 år. Olle Franzén tog kontakt med förvaltningen och fick ingenting veta. Av den unge mannens mor fick han veta att cheferna sagt till henne att Olle Franzén var h