Lovéns på Skymnings är för
Monica och Sven Lovén har 1200 djur och betesmarker på området som Nordkalks motståndare befarar ska bli utan vatten. Ändå är Lovéns positiva till Nordkalks planer.
- Vi har alltid klarat oss bra, till och med under de torraste somrarna, säger Monica Lovén.
Om Nordkalk får tillstånd att provbryta på Bunge Ducker 1:64 och om provbrytningen påverkar grundvattnets tillrinning till Bäste träsk, kommer hon och Sven sannolikt att märka av det. Skymnings har betesmarker som ligger inom tillrinningsområdet och går ända ner till träsket. Men Monica känner ingen oro.
- Vi förlitar oss på myndigheterna. Området är så skyddat ur naturvårdssynpunkt att om inte myndigheterna kan reda ut det här så kan ingen annan det heller, säger hon.
- Det är väldigt viktigt att allt prövas så att allt går rätt till men jag tycker att det har blivit för mycket barnsligt tjafs och bråk i debatten på sistone. Man orkar inte lyssna längre, vi ligger lågt istället.
Monica ser heller inga problem med ett eventuellt transportband i skogen bortom Fleringedalen. Bandet är tänkt att frakta sten från den nya täkten till Storugns, om Nordkalk får tillstånd inte bara för provbrytning utan för hela täkten.
- Blir det ett transportband kan de säkert isolera in ljudet, så länge det inte kommer alldeles för nära bebyggelse. Och skulle bli lite buller så gör det inte mig någonting. Det är mest sommargotlänningar som protesterar, men när de bor i Stockholm måste de klara en massa buller? Varför måste det då vara knäpptyst här?
När Monica pratar med bofasta grannar och bekanta upplever hon att de flesta är positiva till att Nordkalk vill finnas kvar på Gotland efter 2009.
- Jag tror att de flesta bofasta värdesätter arbetstillfällena och att bygden lever årets runt. Arbetstillfällena är så viktiga och norra Gotland kan inte förvandlas till ett museum. Det har vi inte råd med, säger hon och berättar att hon sedan flytten till Fleringe har glatts över samarbetsviljan och gemenskapen i bygden. Hon säger att här finns en stor samhörighetskänsla och hon tror att industrin har knutit människor närmare varandra.
- Många har alltid jobbat både i industrin och på sina gårdar, och i industrin lär man känna varandra på ett annat sätt. Det tror jag att man har tagit med sig ut i bygden. Jordbrukare och fiskare är annars mer ensamma i sin yrkesutövning, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter