Luftig countryrock från Buford Pope

Buford Popes tredje skiva "Too young to be old" tar oss med på en resa till en nattlig vägkrog i hjärtat av Arizona, där bandet spelar de sista låtarna för de gäster som dröjer sig kvar. Det är i alla fall känslan jag får när jag blundar, lutar mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar.
Buford Pope heter egentligen Mikael Liljeborg och är uppvuxen på Gotland. I dag bor han dels i Skåne, dels i Spanien men återvänder då och då för att spela på hemön, senast i somras då man kunde se honom på Joda bar i Visby.

inspelad i Malmö, men det här låter inte svenskt på något vis, varken från musikernas sida eller sångarens. Buford Popes sydstatssläpiga uttal är faktiskt helt oklanderligt, och låtarna är kryddade med banjo, slidegitarr och hammondorgel. Det handlar om luftig countryrock med skön sjuttiotalsprägel. Den som är inne på The Band, Gram Parsons och Emmylou Harris, eller rentav Jakob Dylans Wallflowers, har mycket att hämta här.
Låtmaterialet är genomgående starkt. Särskilt fastnar jag för det eftertänksamma titelspåret, en långsam countryduett med Emelie Petersson, och den skönt svängande "Heavenly mama" vars refräng har suttit fastklistrad i skallen på mig den senaste veckan.

blir aldrig jämntjock. I "I don´t wanna be measured" kommer en luftig banjo in och ljusar upp countryrocken, och i "Dark in the alley" är det folkton i både text och musik. Texterna är vemodiga utan att falla in i det sentimentala, och även här märks det att Buford Pope har bra koll på språket.
Att som svensk ge sig på att spela fullblods-americana är vanskligt. Det kan falla platt om man inte har den rätta känslan. Men Buford Pope klarar uppgiften med den äran. Det märks att han har lagt ner mycket tid och kraft på att studera den amerikanska musiktraditionen, och med "Too young to be old" vandrar han rakt in i den.