Lysande enskildheter men svagare helhet
Vi betalar inte, vi betalar inte" utgör Länsteaterns stora satsning under årets första halva. Med premiären förlagd till 24 mars var det passande nog lika med författaren och Nobelpristagaren (1997) Dario Fos 80-årsdag.
Något som leder långt och får oanade konsekvenser. Invecklade i lögnhärvor ställs moralen hos pjäsens individer slutligen på sin spets. Det är ramverket till "Vi betalar inte, vi betalar inte" som trots det allvarliga grundtemat är en dråpligt absurd historia.
Med Judith Hollander som gästregissör har det blivit en iscensättning där publiken redan i och med entrén i lokalen finner sig vara medagerande figuranter på ett iscensatt italienskt, myllrande torg med reklamskyltar för "Banca Populare", "Supermercado" etc. Ur högtalarna strömmar förstås smäktande smörschlager.
Men en uppfräschning har också skett gentemot originalmanuskriptet vad gäller daterade ord och företeelser. En nykostymering som är nödvändig om inte innehållet skall bli mer komiskt än vad avsikten egentligen är. Således nämns här anakronismer av skilda slag; såväl fallskärmar som bonus, babyboom som Flextronics.
Men det kunde ha ändrats mer i själva ramverket. Pjäsens återkommande kollisioner mellan olika italienska polisinstitutioners konkurrens och avundsjuka känns aldrig spännande och inte heller särskilt aktuell efter våra rådande förhållanden och kunde därför tonats ner.
Köksmiljö
Föreställningens spelcentrum utgörs av en köksmiljö. Här göms matvaror på alla möjliga ställen och här strömmar rollfigurerna in på mer eller mindre uppskattade besök.
I rollerna spelar Länsteaterns fasta duo, Lennart Bäck och Lena Bogegård, samt Stefan Norrthon, Agneta Wallin, Mats Sundberg och Conny Narkun där de båda sistnämnda delar på ett antal dråpliga småroller.
Ulf Grönhagen ligger bakom ljus och teknik och understryker den italienska känslan. Camilla Ed svarar för såväl scenografi som häftiga kostymer.
Och hon har försett Agneta Wallin med en knallgrön utstyrsel som på något outgrundligt vis matchar hennes rollkaraktär. Lena Bogegård spetsar vissa sekvenser på gotländska mitt i rollens rikssvenska. Ett språkskifte som fungerar - nästan alla gånger. Och tillsammans är det deras gestaltningar av Margherita och Antonia som bär föreställningen. Duons blandning av systerskap, fräckhet, grälande och komik känns hela tiden genuint spännande.
En som verkligen slits mellan stolarna är Lennart Bäcks synnerligen laglydige rollfigur Giovanni. I det längsta väljer han i sin stenhårda moral att äta tidning eller sällskapsdjurmat före befintlig människoföda i tron att bara den sistnämnda är illegalt åtkommen. Men ändå verkar den gode Bäck aldrig riktigt bekväm i sin karaktärs velande.
Stefan Norrthons kreerade Luigi utgör machomotpolen som givetvis får sig några förväntade näsknäppar. Luigi känns därför lite förutsägbar.
Ung klassiker
"Vi betalar inte, vi betalar inte" är en ung klassiker (skriven 1974), sedan tillkomsten oavbrutet spelad på teaterscenerna. Och grundtemat i denna genuint politiska fars med sin något otympliga titel är förstås lika aktuellt i dag: Var går gränsen mellan civil olydnad och ren brottslighet, går det över huvud taget att försvara det egna gränsöverskridandet med den andra partens ännu större felande. En problemställning som vrids och vänds åtskilliga varv innan föreställningen går i "spagettimål".
"Vi betalar inte, vi betalar inte" är en fars fast en mångbottnad sådan och givetvis försedd med politiska förtecken i sin tydliga samhällskritik från vänster. Men här återfinns även klassiska farsingredienser som dörrspringande, personförväxlingar, garderobsgömda figurer och tacksamma birollskufar.
Ensemblen spelar nära publiken. Den spelar med publiken. Den spelar för publiken. I andra aktens inledning får publiken medagera i säcklangning innan den åter tar plats i salongen. Interaktion som verkligen förstärker känslan av 1970-tal.
Över huvud taget känns det som att uppsättningen gapar över lite för mycket. Det är innehållsrikt men splittrat. Det skall med lite av allt.
Rätt vad det är går skådisarna över i rena shownumren på scenen. Eller rappar. Eller gör något ytterligare apart utöver grundspelet. Som metateater när Lennart Bäck berättar om hur föreställningens poliser påminner om sådana han sett på en fattig länsteater.
Många enskildheter är lysande men den sammanbindande helheten saknas i Länsteaterns uppsättning av "Vi betalar inte, vi betalar inte".
Så jobbar vi med nyheter