Lysande roman om löpning och skrivande

Japanske Haruki Murakami är en förträfflig romanförfattare, som jag och många andra upptäckte genom den självlysande ungdomsskildringen Norwegian Wood, som kom på svenska 2003. Vad jag inte visste var att han också är en närmast fanatisk långdistanslöpare, som klämmer minst ett maratonlopp om året. Hans senaste bok handlar om denna hobby, som tidvis tar över och blir en heltidssyssla.
Snarare än en nördig handbok för långdistanslöpare utvecklar sig Murakamis nya bok till en litterär självbiografi, där han finner likheter mellan löpningens och romanförfattandets krav på uthållighet och envishet, och den stillsamma extas man kan arbeta sig fram till i båda fallen.
Han började med både löpningen och skrivandet som fysisk och själslig excersis, efter att ha drivit en jazzbar och känt att han började slappa till sig.

Ibland tycks Murakamis hobby gränsa till självplågeri, som när han berättar om ett tiomilalopp på Hokkaido. Efter femtiofem kilometer är han helt slut och benen lyder inte längre hjärnans order.
För att kunna fortsätta intalar han sig att han inte är människa utan maskin, och låter orden eka i huvudet som ett mantra. På något sätt lyckas han koppla på autopiloten och tar sig i mål efter nästan tolv timmars löpning.

Murakamis hårda disciplin påminner om en annan stor japansk romanförfattare, Yukio Mishima, som predikade kroppslig och själslig styrka och disciplin till varje pris, och levde som han lärde; efter ett misslyckat försök till statskupp tog han livet av sig genom harakiri. Murakami är förstås snarare humanist och pacifist, hans kamp är bara en kamp mot honom själv och hans egna begränsningar.
Vare sig löpningen eller skrivandet har kommit enkelt för honom, utan han har fått kämpa för varje rad och kilometer. Därför, resonerar han, tappar han inte greppet och ger upp inför en motgång utan ser det som en sporre att pressa sig själv ännu hårdare. Och det är därför han har blivit framgångsrik.

Förutom det rena nöjet att ta del av Murakamis prosa är det denna sensmoral som stannar kvar efter läsningen. "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" kan definitivt avnjutas som slö semesterläsning även för den som inte intresserar sig det minsta för löpning.