Elvira tror, nej, nästan vet, att hon ska bli journalist. Och trots att hon bara går i åttan (på Solberga) har hon redan erfarenheter av yrket.
I två års tid har hon varit en av fyra juniorreportrar på IOGT-NTO:s juniortidning "Struten", som trycks i nära 25 000 ex. De sökte folk, hon skickade in och blev vald.
Under åren har hon varit utsänd till såväl Oslo som Bryssel. I Europaparlamentet i Bryssel intervjuade hon svenska EU-kommissionären Anna Hedh samt Florence Bertletti, verksam som antitobakslobbyist i Bryssel.
Hur var det, då? Att komma till Europaparlamentet?
- Det var lite läskigt, en massa vuxna som gick omkring i kostymer och sånt. Men hon var trevlig.
Gav hon några bra svar?
- Jo...men de svarar lite komplicerat, använder så svåra ord. Man var tvungen att förenkla det sen, "Struten" riktar ju sig till barn.
?Elvira Levin tog kontakt med mig för att få lära sig mer om tidningsbranschen.
Jag gav henne då möjligheten att den här veckan ta över "Spalten" (och bara några dagar senare mejlade hon fyra dugliga krönikor!).
Och dessutom bad jag henne, förstås, ställa upp på en intervju. Unga människor, på väg att bli vuxna, ser ju ofta med så klara ögon på tillvaron.
¦ ¦ Katten Mizzie sover på kökssoffans armstöd där vi sitter och pratar. Söndagseftermiddag i familjens villa i Visby. Den gångna fredagen var det fest i huset, lillasyster Tyra fyllde 13 år.
Då var släkten där och firade, 20-30 personer; fika och mat, alla barnen vid tv:n sen.
Hon gillar de där släktkalasen, tycks det. Men även när kompisgänget hittar på något. Elvira berättar att de ofta har nåt tema på sina fester, halloween, kanske. Då är det "bus eller godis", lite lekar, kanske en film.
Men det blir mindre och mindre sådant. "Vi har ju blivit lite äldre", som hon säger.
Hon har en hel del kompisar, två riktigt nära som hängt med sedan lekis, de heter Andrea och Mari. Ibland går de hem till varandra och pluggar tillsammans efter skolan.
Vi ska prata om livet i den här intervjun, det stora livet. För vad ska det bli av allt? Och hur ska man veta vad man vill och vad som krävs? Och tänk om det ändå inte blir som man hoppades?
Du är 14 och börjar få lite mer koll på allt, inbillar jag mig. Är tillvaron större än du kanske först tänkte?
- Ja...mycket större. Förut gick man till skolan och man fick mat varje dag, nu ser man så mycket annat...
Hur ska du reda ut allt det, då?
- Jag vet inte, haha.
Måste man veta det, egentligen?
- Nej. Man måste nog inte veta det...gör man bara vad man vill så tror jag att det ordnar sig.
Du, det tror jag också.
?Elvira tycks mig självsäker och veta vad hon vill, har en idé om livet. Efteråt erkänner hon att hon varit väldigt nervös inför den här intervjun. Av det har det inte märkts ett enda spår.
Trots att situationen egentligen är märklig, för hur ska vi, med 35 års åldersskillnad, kunna förstå varandras verkligheter?
¦ ¦ Hon tänkte först att hon kanske skulle bli skådespelare eller nåt inom musiken. Elvira spelar tvärflöjt, är med i Musikalkompaniet och stod på scen i dess stora föreställning "Allt eller inget" för ett år sedan.
Men hon har lite grand slagit den drömmen ur hågen, det är ju så svårt att lyckas, tror hon.
- Det är så många andra som också har den drömmen...det är nog svårt att bli upptäckt, man måste vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och så.
Inget vanligt jobb
Men om du ändå följer med den drömmen ett tag, var landar den?
- Att vara känd i Sverige och ibland att vara känd i hela världen. Men det är inte viktigt att just vara känd, det är att göra film jag vill...och då ingår det ju att vara igenkänd. Men jag vet inte, nu är det nog mest journalist jag vill bli.
Hon har funderat på medielinjen på Richard Steffen, kanske blir det så. Och trots att hon redan intervjuat i Bryssel vill hon inte hålla på med politik.
- Jag vill vara mer personlig, tror jag. Uttrycka mig mer personligt. Jag har alltid tyckt om att skriva och uttrycka mig.
Men du är 14 år...hur kan du veta vad du vill bli?
- Jag vet inte, haha...det var rätt länge sedan jag kom fram till att jag inte vill sitta inne och räkna på något kontor eller något sånt vanligt jobb...jag vill uttrycka mig, på något sätt.
Men tänk om du ändrar dig?
- Ja, det kanske jag gör. Och det har jag ju redan gjort! När jag var liten ville jag bli veterinär, men sen kom jag på att de måste ta bort djur också och då ville jag inte det längre. Men det är klart jag kan komma att ändra mig.
Mycket att hålla reda på
Elvira säger att hon tänker en del på framtiden. Hon försöker göra så bra ifrån sig som möjligt för att lättare komma in på de utbildningar hon vill, försöker vara seriös med det hon tar sig för.
Och det samtidigt som hon är i en ålder som ofta beskrivs som ganska turbulent, med motstridiga känslor och ett möjligen begynnande kaos.
?Decembermörker när vi ses. Det är tyst i köket, pappa Kjell har gått ut genom bakdörren, något i garaget behövde ordnas, mamma Heléne har dragit sig tillbaka med orden "jag ska inte störa" och lillasyster Märta kommer hem, säger "hej" och försvinner till sitt och sätter på Abba. En vanlig och tyst tassande söndag.
¦ ¦ Vi reser i tanken, tio år framåt. Då är Elvira 24, 25 år. Jag frågar hur den siffran känns och hon säger att den känns "jättekonstig".
För vad vet man om framtiden? Jag söker mig i tanken bakåt: hur tänkte jag när jag var i hennes ålder? Ingen aning, men det var nog mera "nu" än "sedan", framtidstankarna var väldigt vaga. Mest tänkte jag nog på tjejer.
Var är du när du är 25, Elvira?
- Jag kanske har flyttat från Gotland...Gotland kommer alltid att vara hemma och kanske kommer jag tillbaka när jag blir gammal, men jag kanske flyttar iväg några år, har en lägenhet och ett jobb på någon bra tidning och finns inga tidningar kvar då får jag väl starta en egen...jag vet inte, man jag hoppas det blir så.
Konstig tanke, eller hur? Att du inte längre bor här då.
- Ja...och så är det så mycket man måste kunna! Betala räkningar...det är bara siffror för mig nu. Hur kommer man ihåg att man ska betala räkningar? Jag tänker på mamma och pappa ibland, allt de gör och hur mycket de vet. De vet ju allt! De vet när det ska lämnas och hämtas och de vet var min tjocktröja ligger och de vet vad som behöver handlas...jag förstår inte riktigt hur de vet allting.
Jag kan trösta dig med att du också kommer att lära dig en dag.
- Ja, det är väl så.
Längtar du dit fram?
Elvira är tyst ett tag, jag tänker att nu säger hon snart "nej", och det gör hon. "Nej", säger hon:
- Det känns som man ändå är vuxen så länge, det kan gärna få vara som det är ett tag. Jag vill uppleva den här delen av livet så länge det går.
Att våga stå för sig själv
Yngre tonåren, så mycket som lockar, världen öppnar sig; killar, fester, självständighet. Men Elvira tycks trygg i den hon är. Hon är inte så förtjust i fester, säger hon, går sällan på disco, hellre är hon hemma med familjen eller kompisar en lördagskväll.
Men hon säger att hon ju äldre hon blir upptäcker nya sidor av livet och av sig själv, hon utvecklas, jag frågar på vilket sätt men hon säger att hon inte riktigt kan sätta ord på det.
När du är 25, om vi tänker oss dit...hur ser du på den 14-åriga Elvira då, tror du?
- Då har jag nog ändrat mig...jag kanske ser en tjej som höll på med mycket, men att jag ändå var mig själv, inte hela tiden försökte vara som andra. Så tror jag att jag tänker.
?Det händer att Elvira lagar trerättersmeny till hela familjen. Det kan vara en liten soppa till förrätt, kanske citronkyckling eller spaghetti carbonara till huvudrätt och till slut en chokladmousse.
Det har också hänt att hon bjudit frukost på sängen med bokstäver utskurna i gurka.
För som hon tidigare sade: hon gillar att uttrycka sig och det går att göra på många olika sätt.
¦ ¦ Framtiden, så stor och vid är den. Fastlandet ligger där framme och andra länder också. Kanske får hon ett jobb, kanske träffar hon någon...de vägar livet tar är outgrundliga.
- Det där känns långt fram, säger Elvira. Men man lever ändå så kort tid, så det gäller att passa på.
Det är just därför hon, säger hon, är noga med att försöka vara sig själv, att stå för sin person.
- Är man inte som man innerst inne är så uppfattas man ju som någon man inte är och då blir det inget bra.