Maja Sundberg är 18 år och bor i den lägenhet i Visby som egentligen är hennes systers. Det är där, i en ljus tvåa som går i vitt, violett och svart och med solen som slår in från söder den här dagen, vi träffas.
För att tala om livet, om förväntningar och drömmar när man är just 18.
Snart 19, för all del. Hon fyller samma dag hon tar studenten. Den 10 juni är skolan, samhällsprogrammet med mediainriktning, över och det ska bli "så jävla skönt".
Då ska hon studsa på ett lastbilsflak med sina klasskamrater och balklänningen är redan provad. Den är vit och av ett snitt så den kan bäras även vid andra tillfällen.
Vi ska prata om självförtroende och perversa intressen och vi ska resa lite i tiden, men först ska vi till USA och Santa Barbara, Kalifornien.
Santa Barbara City College är en skola som tar in elever från hela världen. Bland annat finns där en välrennomerad teaterutbildning på tio månader.
I augusti börjar hon där, tillsammans med vännen och klasskamraten Filip Eskedahl.
Honom träffar du på 2sidor nästa vecka.
Maja Sundberg växte upp på norr i Visby och säger att hon alltid varit en teaterapa. Hon tror det kommer sig av att hon är yngst av tre syskon.
- Jag har alltid velat synas och höras, alltid ha ögonen på mig, alltid vara i centrum.
Och så har hon alltid velat komma till USA, säger hon. Så när informationen från IBS, International Business School, anlände och hon så småningom hittade den där teaterlinjen, träffade representanter därifrån och sedan dessutom fick en plats...ja, kan det bli bättre!
Lärande resor
Hon strålar när hon berättar, ögonen lyser:
- Nu sitter man här och allt är klart, Santa Barbara väntar...det är så jäkla skönt!
Vi känner inte varandra, jag och Maja, har aldrig träffats förr, men det första som slår mig är att det här är en tjej som fångar tillfällena när de dyker upp.
Som kastar sig ut, som griper möjligheterna.
Jag säger det till henne och hon ger mig rätt.
- Jag hade 20 000 kronor som jag hade tänkt använda till körkort, men jag tyckte inte jag har behov av körkort så jag tog pengarna och reste istället. Och det ångrar jag inte för fem öre!
Hon kom till Danmark, till London, till Portugal, Brasilien och Grekland bara under förra året.
- Det var så jävla mycket värt det. Och jag lärde mig så mycket om mig själv.
Som vadå?
- Jag visste inte att jag var så smart, till exempel. Så organiserad, att jag kunde ta ansvar, ta tag i saker, det måste man ju när man reser ensam. Och så lärde jag mig att Sverige nog inte är för mig.
Inte?
- Jag är för mycket italienare, tror jag. Sverige är alldeles för lagom. Jag är mer en sån som gestikulerar och skriker och gapar och har alltid rätt, haha. Jag är ingen mellanmjölksmänniska i alla fall.
Maja älskar musik. Amerikanska bandet 30 Seconds To Mars tillhör favoriterna. I november reste hon till London bara för en konsert med dem.
Dessutom twittrar hon under namnet "majaofmars", en musiktwitter där likasinnade utbyter åsikter om låtar och spelningar.
- Jag skulle inte klara mig utan musik. Musik och resor, det är mina intressen.
Maja Sundberg säger att hon som liten ofta var blyg och utan större självförtroende men att hon senare kom till en punkt när bestämde sig för att vara den hon faktiskt är.
Släppa på spärrarna, omfamna världen.
Men alla har ju tråkigt ibland...är du bra på att ha tråkigt?
- Verkligen inte! Jag vill alltid ha fart, folk, musik, gå på stan, fika...men om jag har tråkigt...jag zappar väl lite på tv:n en stund, sen ser jag till att få nåt kul att göra.
Varför ska man ha roligt, då?
Med en flyktigt blick ser Maja på mig som vore jag en bautasten eller nåt och säger sen:
- Varför inte!? Annars är det väl inte kul att leva! Jag försöker alltid tänka positivt, även om man har ett helvete så slutar det bra till slut, bara man tänker positivt. Det har nog med livssynen att göra.
Ser du mest bakåt eller mest framåt?
- Framåt. Men jag är livrädd för att bli gammal. Det är min största fobi, att jag ska ligga på dödsbädden och tänka FAN att jag inte gjorde det! Jag ångrar hellre det jag gjort än det jag inte gjort. Jag skulle vilja vara evigt ung!
Vad skulle vara bra med det?
- Slippa ansvar, jag är rädd att bli isolerad, att man bara lever för man och barn, jag vill inte göra det. Jag vill kunna ta en resa och bara dra i väg, jag är nog lite egoist på det viset.
Men har du inget ansvar nu?
- Jo, men bara för mig själv. Allt jag gör gör jag för mig själv, jag vill inte tappa bort mig själv i livet...det är jag rädd för.
Maja älskar sjukhus
Hon tystnar ett tag, Maja. Tycks reflektera över vad hon just sagt, tittar ut, det är blå himmel den här dagen, livet väntar där ute.
Om du tittar framåt, vad ser du där framme i drömmarna?
- I drömmarna ser jag Hollywood, att jag blir stjärna i Hollywood, haha. Men i verkligheten...jag har ju mina mål och drömmar där också. Först vill jag bli skådespelerska, går inte det vill jag jobba inom musikbranschen, gå runt på klubbar och upptäcka nya band och skriva kontrakt. Eller så kan jag tänka mig att jobba med djur. Men inte i Sverige, jag tror inte Sverige är för mig.
Hon pratar mycket och fort, men säger när intervjun är över att hon försökt lägga band på sig och inte sväva i väg alltför långt.
Jag upplever ett positivt driv i henne, en glöd, en passion för livet och för att göra något bra och innehållsrikt av det.
Vi dricker kaffe, jag får en vit mugg med svarta prickar. Maja dricker ur en gul mugg. Jag frågar om den tid som kommer, åren mellan 20 och 30. Det är då saker händer, då de flesta finner sin framkomliga väg.
Men Maja säger att hon inte har bråttom. Familj? Barn? Sen, kanske, efter 30.
- Men tänk om jag träffar dröm-mannen i USA och allt tar en helt annan vändning...sånt vet man ju aldrig. Men som det känns nu...nu ska jag först bocka av allt jag vill göra.
Vad är det bästa med att vara 18, snart 19?
- Att jag har hela livet framför mig. Och att allt som är viktigt nu antagligen inte betyder ett skit om fem år. Jag gör vad jag vill, konsekvenserna tar jag när jag blir 50. Jag ångrar en av mina tatueringar lite, men vadå? Nu är allting ett frågetecken, när man passerat 30 vet man kanske var framtiden ligger.
Men lite har hon redan snuddat vid framtiden, Maja. Hon var med vid sin systers förlossning och är sedan januari stolt moster till lilla Vilda.
Vilda är inte helt oväntat "världens sötaste bebis" och "helt underbar".
- Vilda är mitt barn också, jag kommer att längta efter henne när jag är i USA.
Hur var det, att vara med på BB?
- Alltså, jag älskar sjukhus! Det var jättekul.
Vadå "älskar sjukhus"?
- Jo, jag gör det, när jag opererade bort blindtarmen härom året...det var det bästa jag gjort, när jag blev inlagd, det var bara YES! Jag ville ta med mig blindtarmen i en liten burk, men det fick jag inte. Och när jag gick i sjuan skaffade mamma ett grishjärta som jag stod och skar i hemma; jaha, där är höger kammare, där är vänster...
Du, jag har intervjuat oerhört många människor, men ingen har någonsin sagt att de älskar sjukhus.
- Men det gör jag. Jag känner mig hemma där, på nåt sätt. Jag var inne på att bli kirurg, ett tag, men jag har för dåliga betyg. Sjukdomar är som ett mysterium bakom varje person, läkarna är som en slags detektiv med nålar och blod. Och jag ville också ha ett nålstick i armen på BB, men då sa sköterskan att jag var pervers!
Längtan och rädsla
Det är mycket skratt under intervjun, den ena berättelsen efter den andra, men i botten finns ett allvar.
För nu väntar världen, kanske för hela familjen. Mamma, pappa och syskon arbetar alla inom flyget, eventuellt får alla jobb på andra platser; Grekland, Dubai, Lettland.
Maja själv är på väg till Santa Barbara. Och samtidigt som lyckan är stor har vemodet och en touch av rädsla kommit i fatt henne.
- Först skolan, därefter har vi ett arbetsvisum på ett år...tänk om det här är sista sommaren i Sverige? Samtidigt som jag längtar så in i bomben är jag livrädd, verkligen livrädd.
Men så tar hon den gula koppen, dricker ur sitt kaffe och säger, efter att ha vänt rädslan till något positivt:
- Men det blir nog bra, säger hon. Det blir nog bra.