Makarna föll ur tryggheten
Hade Lena och Bengt vetat vad de vet i dag så hade de aldrig flyttat utomlands för att jobba.
I nästan tio år arbetade paret utomlands, i ett annat EU-land. De var noga med att behålla sitt svenska medlemskap. De trodde att det innebar en trygghet när de flyttade hem.
- De första åren utomlands var väldigt bra. Nya erfarenheter och möte med en ny kultur, säger Lena.
Det var när Bengt råkade ut för en arbetsplatsolycka 2002 som problemen började.
Ingen rätt till sjukpenning
- Det visade sig att vår arbetsgivare de senaste åren inte hade fyllt i och skickat in våra arbetsböcker till myndigheterna. Vi hade alltså jobbat svart. Ingen inkomst fanns registrerad för oss. Det innebar också att vi inte hade något skyddsnät i det land vi var när det gäller sjukvård. Den akuta operation som Bengt behövde stod de för, men all rehabilitering och eftervård fick vi betala själva, berättar Lena.
Under ett och ett halvt år levde de på Lenas lön. Men under 2003 bestämde de sig för att återvända till Sverige och Gotland. Här fanns i alla fall en trygghet i systemet, tänkte de. Här skulle de få hjälp.
- Men det visade sig att den tryggheten inte fanns. Bengt fick ingen hjälp. Han hade ingen rätt till sjukpenning efter åren utomlands. Eftersom hans skador gjorde att han inte kunde arbeta ansökte han om sjukersättning. Men de papper och röntgenplåtar han hade med sig från utlandet dög inte. Alla undersökningar skulle göras om här hemma.
Dåligt behandlad
Lena, som tidigare arbetat många år i vården, ordnade jobb på Gotland efter en vecka. Även en bostad lyckades de få tag på, även om också det var svårt eftersom hyresvärdar oftast gör en kontroll för att se att hyresgästen har en inkomst.
Men de lyckades ändå få en bostad. Och första månaden fick de lite hjälp av socialtjänsten eftersom de inte hade några möbler.
Bengt gjorde de läkarundersökningar som krävdes och medan han väntade på att försäkringskassan skulle behandla hans ansökan om sjukersättning med 75 procent av en heltid, det som tidigare hette sjukpension, kontaktade han arbetsförmedlingen. Han ville gärna försöka att jobba lite och fick då arbetsträning på 25 procent.
- Försäkringskassans behandling av Bengt var under all kritik, säger Lena. Handläggaren lovade gång på gång att på fredagen skulle hon prata med försäkringsläkaren som kom då. När det gått ett antal fredagar visade det sig att hon var ledig den veckodagen. Jag ringde hennes chef och då började det hända något.
Försäkringsläkaren ansåg att ärendet var för dåligt underbyggt och skickade därför Bengt på en försäkringsmedicinsk undersökning i Nynäshamn. Den betalades av försäkringskassan.
Läkarintyget därifrån talade om att Bengt till 100 procent var oförmögen att arbeta. Att statusen var densamma som bedömts av läkarna i det land han tidigare bott.
Inget schablonbelopp
- Då trodde jag det var klart, säger Bengt. Ja, visst ska du ha pension, men vi vet inte hur mycket, var svaret jag fick från försäkringskassan. Det hade gått tre år sedan jag skadade mig och sedan dess hade jag inte haft någon inkomst. Och sjukersättningen grundar sig på inkomsten de senaste tre åren. Någon schablonbelopp fanns inte.
- Så nu ska det göras kontroller med det land där jag skadade mig för att ta reda på vad jag hade för inkomst där. Och det kan ta tid, enligt försäkringskassan. De lovar att jag ska få pensionen retroaktivt från det datum då jag ansökte. Men det hjälper ju inte mig att leva här och nu.
Tandläkaren bortvald
I dag står Bengt helt utan inkomst. Arbetsträningen drogs in eftersom Bengt bedömdes helt oförmögen att stå till arbetsmarknadens förfogande.
Därmed förlorade han 3 500 kronor i månaden. Sedan den 1 april har han inte ett öre i inkomst.
- Vi försöker leva på min lön, säger Lena. Socialbidrag får vi inte eftersom jag får ut lite mer än de 10 300 kronor som vi två anses kunna leva på. Men det går inte. Ibland tvingas vi låna av vänner.
- Tandläkaren har vi fått välja bort, bilen har vi knappt råd att använda och vi jagar extrapriser på mat. Kläder köper vi knappt, i så fall på Kupan. Någon semester har jag inte råd med, jag kommer att jobba som guide i sommar.
Har inte råd att skiljas
Lena och Bengt har till och med övervägt att skilja sig. Då skulle Bengt i alla fall få matkuponger.
- Men det vill vi ju inte. Dessutom kostar en skilsmässa 450 kronor och det har vi inte råd med.
När beskedet från försäkringskassan kommer vet de inte. Det kan ta ett halvår, kanske längre. De tycker att Bengt i väntan på detta åtminstone kunde få en mindre summa varje månad, men sådana är inte reglerna. Till dess får de försöka överleva på Lenas lön.
Så jobbar vi med nyheter